Jag tittar ut på min altan och ser vad som är kvar av min älskade spegel. Den har följt mig genom så många år och det är därför jag sörjer den så mycket.
Tonåren i högstadiet med platåstövlar både vita och svarta, supertajta utsvängda jeans och täckjacka.
Jag minns alla silkespolo jag hade i sexton färger. Mina pliserade kjolar, vrålsexiga byxdräkter och hur snygg jag var i mitt afrokrull kan ni ju bara ana. Jag kan nästan känna nervositeten inför första riktiga dejten, och bara spegeln minns hur länge jag stod och kråmade mig inför den. De väl intränade discostegen som Lill lärde mig där ena foten skulle bakom den andra och sedan byta och göra samma rörelse med den andra samtidigt som jag skulle vara i takt och svänga sexigt med armarna. Kan ni höra låtarna vi spelade 1975? Jag minns så väldigt väl glädjen över att ha gått över 40 kilos strecket när jag hade fyllt sjutton år och fick bevis på att det hjälpte att dricka grädde. Alla inte bara jag, hade med sig ett foto på Ann-Louise Hanssons frisyr till sin frissa och bad henne klippa likadant. Den första graviditeten månad för månad, knappt någon mage men rumpan fick knappt plats på någon stol, kortkorta kjolar i storlek 36 som jag sydde in i midjan, plastörhängen i alla omöjliga färger, svarta snygga fodral. Den andra graviditeten med ännu större röv och bomber som hade gjort Dolly Parton avundsjuk, det blonda håret som hängde en bra bit ner över axlarna. Min hemska fyrtio-års-kris då jag insåg att jag inte längre kunde ha lårhöga stövlar och magtröja.
Min älskade spegel har lyssnat i över trettiofem år på alla mina underbara glädjetjut och hemska svordomar.

Spegel spegel, du saknas mig.