Idag är det nio år sedan mamma dog. Det händer fortfarande att jag vill ringa henne och berätta roliga saker. Jag är så glad för att jag inte glömt hennes röst, tonfall och hennes pussar och kramar. Jag gråter fortfarande och saknaden är stor. Åh, vad jag vill vara liten ibland och bli ompysslad av mamma som älskade mig så kravlöst.
Jag vill att sönerna ska få ha sin mormor som skämde bort dem. Det är inte rättvist att en pigg och levnadsglad kvinna ska få cancerbesked och 36 dagar senare somna in, endast 61 år gammal. Men jag är tacksam för att vi fick tid att säga farväl och tala om hur mycket vi älskade varandra.