Det har jag gjort sedan jag var fyra år. Jag har alltid varit trygg i min stamning. Jag vet att det varierar med nya bekantskaper. Vissa hör inte att jag stammar medans andra lyssnar på bara den. Då jag hållt större föreläsningar så har jag börjat med att prata om min stamning för att folk ska lyssna på VAD jag säger och inte HUR jag säger det. Den enda gången jag drar mig för att prata är när jag träffar en annan stammare. Herre gud, tänk om han tror jag härmas? ;-) Tobias stammade som barn men slutade i tonåren. Pontan stammar ännu och jag har fått även honom att känna sig säker i sin stamning. Ett exempel på det är i somras då Pontan och en kompis var ute och festade och stod i baren. Då gick ett pucko (han jobbar på Svea och heter Ulf i förnamn och Cato i efternamn) förbi dem samtidigt som Pontan hakade upp sig. Puckot stannade upp och stack in huvudet mellan de två pratande grabbarna och härmade Pontan: Ta ta ta...Pontan vände sig då lugnt till puckot som han aldrig sett tidigare och frågade: Jag stammar, men vad fan är din ursäkt? Puckot ville då veta om Pontan verkligen visste vem han var och ville börja slåss. Pontan som har en klok mor, trots att hon är en ko...har sagt åt honom att aldrig använda nävarna, så puckot fick stå kvar själv och se nästan lika dum ut som han är.
Jag kan många riktigt roliga historier om stammare och jag ser mig själv som en som måste bana väg för "blyga Anna" som har svårt att tala inför främlingar och drar sig för att gå ut för att det fortfarande idag finns vuxna som härmar stammare, eller ser dem som mindre intelligenta. Så jag blev inte vidare förvånad då en fotograf kom fram för ett tag sedan och ville fota oss på hk och därefter vände sig till mig.
"Dig har jag talat med innan och du gav mig en riktig käftsmäll. Jag har mått dåligt över det" Jasså sa jag, det minns inte jag. Men då har du fått dig en läxa och kan sluta upp att må dåligt, men jag kommer fortsätta sta sta stamma :-)