Igårkväll fick jag klåda från hårbotten ner till tårna. Efter ett tag ringde jag till sjukvårsupplysningen och berättade vilka tabletter jag fått tidigare på dagen och om min klåda. Fick då till svar att det kunde sätta sig på andningen och att jag skulle åka upp till akuten. Sagt och gjort. Pontan som körde mig upp tog med sig en bok och satte sig tillrätta i väntrummet medans jag fick komma in ganska omgående. Efter att läkaren undersökt mig så fick jag tre sprutor av sköterskan. En adrenalinspruta i magen, en spruta med något tjohej rätt in i blodet och en spruta som tog blod. Nu skulle vi kolla om det kom någon reaktion från min kropp. Tadam tadam. Efter tio minuter så ropade sköterskan från korridoren och kollade om jag var ok. Jajemensan svarade jag. Efter ytterligae tio minuter så ropade jag på honom: Nu händer här något, för jag blir stel i hela kro.....längre än så hann jag inte. Om ni tänker er ett stort EP-anfall och multiplicerar det med fem, så kommer vi rätt nära på hur jag låg på britsen. I en kvart höll det på. Sköterskan på ena sidan och läkaren på den andra och bägge två höll i mig för att jag inte skulle skaka av britsen. Jag kan ha svårt att hålla koll på musklen i munnen, den jobbar för sig själv många gånger och jag kan höra hur den säger saker jag inte tänkt säga, men nu hade jag verkligen inte koll på någon muskel överhuvudtaget. Benen for fram och tillbaka och upp och ner och jag funderar på idag om jag kan säga att jag tränade igår. Funkar det? Iaf, efter en kvart stannade allting upp och jag lade mig på sidan och låtsades som om inget hänt. Ännu en kvart senare fick jag åka hem och släpptes loss från sladdar i öronsnibb, finger och arm. Jag fick med mig nya piller och något flytande som skulle typ lokalbedöva min hals. Så nu ska jag dessutom äta kortisontabletter i fem dagar. Hej då hk!