2009

Han rapar så duktigt, han kan säga mamma, han gick 10 steg idag, han kan knyta sina skor, han kan stava sitt namn.
Allt detta är godkänt att skryta om, men när de vuxit upp så är det plötsligt fult att vara stolt över sitt/sina barn.
Jag är inte äldre än att jag minns hur det var och jag var inte dum heller. Jag sa aldrig "det skulle inte mina barn göra" för det var oftast DE barnen som var värst på stan. Självklart anar jag att det finns saker som sönerna gjort som jag helst inte vill veta idag. Men jag tror och hoppas att mina barn har förtroende för mig och skulle komma till mig om det behövdes.
Så jag sticker ut hakan och säger:
Är det något jag lyckats med här i livet så är det mina barn.
De är artiga, trevliga, starka, måna om sina vänner och har stor social kompetens.

Jag är JÄTTESTOLT över mina barn och älskar dem ända upp till himlen.