Igår när jag satt i bilen och hade radion på, så pratade de om stamning. Att de fortfarande inte vet varför man stammar osv. En logoped hade lagt upp bilder på olika kändisar och ville att programledaren skulle peka på de han trodde stammade. Först så svor jag högt och sa din domme jävel, men sedan kom jag på att det stämmer ju skitbra det där med utseendet, stamning och fördomar. Kolla in de filmer där någon stammar. Det är alltid byfånen eller den blyga nörden. Jag som stammare har aldrig ever blivit retad, varken i skolan eller som vuxen och jag tror det beror på att jag alltid varit stark och trygg i min stamning. Ingen har känt det varit lönt att gå på mig liksom. Däremot har jag jämt avskytt telefonen när jag ska ringa, till exempelvis någon myndighet. Där har jag nämligen ingen kontroll och pga de fördomar som vi fortfarande har, så har jag blivit dåligt behandlad många gånger. Avsnäst liksom. Men eftersom jag har den stora turen i motsats till många andra, att jag vid ilska blir helt stamningsfri, så har jag en del gånger tagit ton och de har bett om ursäkt. Än idag händer det ofta att då jag ska presentera mig, stammar på Louise. Lo-Lo-Louise blir det oftast. Den jag håller i handen ser mig inte som en byfåne och tror att jag skämtar och härmar mig. Jag heter Ka-Ka-Kalle. Då håller jag kvar handen i min, talar om att jag stammar och frågar vad hans/hennes ursäkt är. Mama Mia så dum han känner sig, vilket han SKA göra och tänka till. För nästa gång kanske det är blyga Anna som kämpar svårt med sin stamning, som Kalle håller i handen. Jag stammar som mest när jag har större förändringar i livet och nu är jag inne i en sådan period. Kalla mig periodare, hö hö. Just nu stammar jag ganska mycket, trots att jag inte är medveten om vilken förändring som är på G.

Förresten, minns ni Jan Boklövs (backhoppare som stammar asmycket) helt underbara kommentar till en journalist? "Har du tid en halvtimme, jag skulle vilja prata med dig i fem minuter!?

För några år sedan gjorde jag ett inlägg om Pontans stamning och det kan du läsa här:

http://tant-rosa.bloggplatsen.se/2010/01/21/10324561-jag-sta-sta-stammar/