Igår skulle min mormor fyllt 100 år. Min underbara härliga mormor. Hon bodde i Las Palmas i tjugotvå år. Kom hem i maj och åkte i september igen. Så mamma och jag firade några jular hos henne. Alltid snyggt klädd, alltid fräsch, alltid fåfäng. Då hon cyklade och välte med sin rosa cykel och skadade både knä och axel så vägrade hon ha käpp. Det hade ju bara gamla människor och det var inte lönt att påpeka att hon var ju faktiskt sjuttiosex år själv. Jag satt hos henne då hon somnat in, satte på ett kasettband med favoriten Julio Iglesias, som sjöng för henne en stund innan jag öppnade fönstret, så hon kunde ge sig av. Tyvärr hamnade hennes bortgång lite i bakgrunden eftersom mamma dog sju månader senare.  Men mormors äppelkaka, köttbullar, sandkakor, rosa klädsel och fina naglar finns alltid i mitt minne och hjärta. Jag hade verkligen en cool mormor. En mormor som var ute och dansade sex kvällar i veckan och som hade karlar rännande efter sig, som hon snyggt avvisade. Min älskade mormor.