För många år sedan så smällde jag nästan av då jag hörde en man svara i telefon på stranden. Vem faen trodde han att han var och såg han sig själv som oumbärlig liksom? Töntigt, mycket töntigt. I samma veva såg jag en grabb gå fram och tillbaka medans han pratade i en lur, utanför Donken i stan. Han pratade högt och tydligt så att ingen skulle missa att han hade en mobiltelefon. Det gjorde ingen heller då hans lur ringde mitt i en mening och han blev rätt utskrattad. Jag fattade inte grejen med att inte kunna vara utan mobil. Det har jag fattat genom åren och blivit helt beroende av skitmobilen. Jösses Amalia liksom, där har jag ju allt. Kontakter, bilder, filmer, kalender. Ja, ni vet ju själva. Hoppas jag. Iaf. Jag glömde min mobil hemma. Jag funderade på att vända och hämta den, men talade på skarpen till mig själv. Ge dig nu kärring, du klarar dig utan den några timmar. Det gjorde jag också. Fast inte med lätthet. Jag kunde inte lägga en status på fejan om att jag hade röstat. Jag kunde inte ringa kollegan och tala om att jag var utelåst. Jag kunde inte föra över pengar då jag skulle handla. Det pratas om svältande barn. Min känsla av att vara utan mobil med mitt nya fina skal, d e t är problem minsann.