Jag är sjukt sugen på att få överskott av dopamin som finns i Amors pilar, i min kropp. Grejen är att jag är så kräsen. Ena stunden så tänker jag att vem faen är jag att vara kräsen och nästa stund tycker jag det är självklart att vara det. Varför ska jag plötsligt nöja mig, när jag aldrig gjort det förr? Mina ongar tycker jag skrämmer iväg karlar. Jag tycker att om de blir rädda, så är de verkligen inte män nog åt mig. Nu ska inte detta förväxlas med att jag har hundratrettiofyra erbjudanden varje vecka, för så är inte fallet tyvärr. Men mannen jag ska träffa ska vara en "toastmaster" Alltså en social och utåtriktad man som vågar ta plats, vågar bjuda på sig själv och inte bara vara en följare. En klyscha som är viktig för mig är att han kan platsa både i koja och slott. Lika barn leka bäst, vet jag inte om jag tror på fullt ut. Om man är lika, så utvecklas man ju inte. Eller hur?! Det är viktigt att han är fåfäng. Tycker du att det är ett negativt ord, så gå tillbaka till grottan med dig. Det är väl bara positivt att bry sig om hur man ser ut i hår och klädsel. Utsvängda jeans och fula skor går bort i min värld. Så mannen som varit gift och är van att kärringen lagt fram hans kläder på sängen, går väldigt lätt fetbort hos mig. Humor är så himla mycket viktigt. Han ska ha egna vänner, för det är sjukt osexigt med en man som bara hänger med mig och mina vänner. Men självklart ska han fixa att vara den enda mannen i min tjejliga. Jag tycker det är sexigt med en man som pratar danska, trots att jag inte fattar vad han säger. Eftersom jag tycker det är viktigt med kommunikationen, så går han kanske bort då da. Han ska vara kreativ och skita i rosor och choklad på bemärkelsedagar, för det är väl höjden av att inte orka tänka själv eller inte bry sig. Sedan måste han vara lång. Under 180 går också bort. Ja, jag vet att det är töntigt, men jag blir inte attraherad av en kort man. Tror ni min önskan är en utopi? Det tror inte jag. Jag hoppas fortfarande. Hoppas, hoppas, hoppas.