Efter mötet i torsdagskväll, så körde Pontan mig hem till Linda. Mesan är nämligen här nere några dagar. Vi åt, drack, pratade och skrattade. Vi skrattade så vi trillade av stolen och kissade på oss. Mina magmuskler var lite klena på fredagen. Faktiskt så var det mer än magmusklerna som var klena.

Igår var styrelse, tränare, elitspelare och anställda på Yoss och åt. Trevliga timmar. På väg hem stack jag inom Kärven och tog ett glas rött hos Anders. Det regnade när jag skulle hem. Det pisseregnade och det är så himla gött att lägga sig med vått sprayat hår. Jag somnade iaf, trots att det åskade och pisseregnade.

Jag undrar. Vart har Marcus hållt hus i alla år? Äntligen fattar jag vad de säger/gör i politiken, för han förklarar både tydligt och roligt. Fler Marcusar till folket liksom.

Biltema har humor. Denna bild skrattar jag åt.

Dessa bilder däremot. De skrattar jag inte alls åt. Det är nästan så jag gråter åt alla kloka-ord-tavlor. Så jäkla gäspiga de är. Zzzzzz...

De kloka orden står mig upp i halsen faktiskt. Då gillar jag broderade visdomsord mera. Mycket mera.

Som jag skrev tidigare så hade Laxbuggarna sin julshow i helgen. Det är inte bara dans. Det är så mycket show, så mycket arbete och så mycket engagemang som ligger bakom.

...att man haft förfest med bara grabbar då hela vardagsrummet är fyllt med tomma och halvtomma ölburkar, massa chips nertrampade i mattan, högtalaren sprängd och toalocket är uppe. Men roligt hade vi igår. Vi klarade av både Hk och Kärven innan vi tog oss till Foxen där musiken gjorde det omöjligt att inte skaka rumpa på dansgolvet. Förresten så älskar jag mina blinkande shotglas. Det bästa är att de slutar inte blinka förrän glaset är h e l t tömt. Så fuskare får bekänna färg liksom.

Igår var det dags igen. Tänk att ett år redan gått. Roger, S1, Felicia och jag mötte upp på Kulturhuset igår. Pontan var bara med i ett nummer igår. Ett nummer som jag filmade men inte vill lägga upp förrän imorgon eftersom det är två föreställningar kvar idag. Tobias jobbade med sin nya kamera bakom scenen och tog massa kort som alla de små barnens föräldrar inte hade chans att ta. Hur söta är inte de små då? De som är fyra år och stegar och klappar i takt. Skitsöta.

Jag läste på fejan att någonstans i Sverige så kommer denna kvinna till traktens tatuerare varje fredag. Varje fredag tar han sig tid att med handskar, sprej och annat sätta dit hennes "låtsastatueringar" Det får henne att känna sig jämlik. Så mycket särlek åt denna man.

Nu skulle jag ju kunnat passa på och skrivit något om att alla borde ha låtsatbilder på sig. Men sådan är inte jag.