Det har inte hänt. Det kan inte vara sant. Hjärnan vill inte fatta och inse. Sanningen gör så skitont. Telefonen ringde söndag morgon. Vi åkte snabbt upp till akuten. Inte för att hinna, för det var försent. Vi åkte upp för att sitta i anhörigrummet. Vi åkte upp för att gå in i avskedsrummet. Vi åkte upp för att ta farväl, för att sitta med kuratorn, för att invänta de andra. Ringa andra. Ännu en gång gå in i avskedsrummet. Titta, känna, säga hej då och försöka förstå. Ena dagen pigg, glad och fylld med planer och nästa dag inte vara med oss längre. Fy faaan, vad livet är orättvist. Nu är hon en ängel. Fast det var hon många gånger som levande också. Kroppen vet hur mycket man orkar och stänger ibland av hjärnan. Då hinner man vila och kan tänka på annat en stund. Sedan slås hjärnan på och man får ett slag i magen och faller ihop. Hon fattas oss.