Igårkväll låg jag som vanligt och kollade fejan i mobilen innan jag somnade. Skulle precis lägga ifrån mig mobilen då jag såg att jag fick ett mail. Tänkte att jag skiter i det och läser det först imorgonbitti, för det är säkert någon som vill ha/kräva något av mig och min trötta kropp. Men nyfikenheten tog överhand och jag öppnade mailet som berörde mig oerhört mycket och såg ut så här:

Igår var jag hemma hos Annika och hennes ongar. Vi åt och drack gott och satt länge i köket och babblade. En riktigt mysig kväll. Onsdagsmys helt enkelt.

Bye bye vidriga Chelsea!

Såå många spelare och tränare i det laget som man njuter av att se frustrerade.

Fy fan så skönt. Den jävla fotbollen samt Costa skall bli riktigt skönt att slippa i fortsättningen. Åh, vilken match. Vilka känslor. Vilka idioter (diego costa). Men vilken kämparglöd. Vilken vilja. Idrott handlar om att allt är möjligt. Att aldrig ge upp. Allt kan gå om alla kämpar tills det är slut. Ikväll har jag gråtit till PSG's favör. Gråter fortfarande. Så lycklig. Jag kan nu somna in med ett stort leende på läpparna. En glädje att få säga bye bye gnällspikar till Chelsea.

Så tycker jag. Verkligen. Eller så har jag bara kopierat in Tobias och några andras kommentarer från fejan. Ni får välja själva. Mig som riktigt fotbollsintresserad eller mig som skiter i fotbollen och istället funderar på färgen på nagellacket.