Nu är det snart dags för "Vårruset" Ett år skulle Laxbuggarna samla in pengar genom att föräldrarna skulle vara med i Vårruset i tröjor med reklam för ett visst företag. Några tjatade på mig och hade svordomar som "springa" och "jogga" i sina meningar. Jag gav till slut med mig då jag hade fått löfte om att det var endast tre kilometer och vi skulle gå rundan i sakta mak. Sagt och gjort, dagen för ruset kom och vi samlades för att börja gå. Precis i starten fick jag veta att det inte alls var tre kilometer utan fem. Med motiveringen att "du hade aldrig gått med oss om vi sagt fem" så fick jag erkänna att deras lögn hade funkat. När Peter Siepen hade värmt upp oss och startskottet gick så jallade alla på. Jag undrade varför de gick så fort och struntade i dem och istället inväntade jag grupp två som kom tjugo meter bakom. När jag insåg att de också tänkte hålla samma snabba tempo gav jag upp. Så jag vände efter hundra meter. Det var en hel del som tjoade och berättade för mig att jag gick åt fel håll och jag spelade förvånad. Satte mig i grässlänten och inväntade morsorna från Laxbuggarna. Jag tog lite vatten och sänkte ner mig med, så jag såg härligt svettig ut och pustade lite tröttsamt då vi gick i mål. Så med medalj och goodie bag fikade vi och jag visade glatt upp min reklamtröja. Det var ju det som var målet eller hur? Jag brukar gilla att hamna i rus, men vårruset får fasiken andra sköta om. Verkligen.