Mama Mia, så söt Mattis i "Sveriges yngsta mästerkock" är. Jag har kommit på mig själv med ett fånigt leende varje gång han var i bild. Jag som inte ens gillar barn liksom. Så hiiimla himla synd att han åkte ut igår. Denna söta nioåring.

Asså, bara lyssna på honom. Titta på denna going. Jag vill äta upp honom.

http://lajkat.aftonbladet.se/mattis-fran-sveriges-yngsta-masterkock-ar-landets-skonaste-9-aring/

...jag har många kloka och skärpta vänner inne på fejan. Men nu verkar de flesta ha fått något virus. Det är nämligen skitmånga som gör namntester. Alltså jag vet ju vad jag tycker om dem som ska kolla vilket djur de var i tidigare liv, vilken färg de är och vilken person de tidigare levt som. Men jag t r o d d e verkligen inte att många av dem skulle göra dessa tester. De visar ju nästan samma skit varje gång. Tänk att jag har sååå många vänner som har precis samma personlighet. Dessutom så trodde jag de visste att alla dessa tester är för att komma åt deras och därmed min info på fejan. Suck liksom. Som grädde på moset så pisseregnar det och jag har druckit för mycket kaffe idag. Tjohoo liksom.

Jag har fått massa ket. Jag älskar ket. Först fick jag avi från posten där det låg tre ket i. Så hiimla glad blev jag. Sedan fick jag en stor kasse av kusin Nonne. Där i låg massa produkter, kläder och godis till både mig och Zambo. Att jag fick restskatt är inte lika kul, men skit i det nu. Jag fick massa ket och särlek.

Nu är det snart dags för "Vårruset" Ett år skulle Laxbuggarna samla in pengar genom att föräldrarna skulle vara med i Vårruset i tröjor med reklam för ett visst företag. Några tjatade på mig och hade svordomar som "springa" och "jogga" i sina meningar. Jag gav till slut med mig då jag hade fått löfte om att det var endast tre kilometer och vi skulle gå rundan i sakta mak. Sagt och gjort, dagen för ruset kom och vi samlades för att börja gå. Precis i starten fick jag veta att det inte alls var tre kilometer utan fem. Med motiveringen att "du hade aldrig gått med oss om vi sagt fem" så fick jag erkänna att deras lögn hade funkat. När Peter Siepen hade värmt upp oss och startskottet gick så jallade alla på. Jag undrade varför de gick så fort och struntade i dem och istället inväntade jag grupp två som kom tjugo meter bakom. När jag insåg att de också tänkte hålla samma snabba tempo gav jag upp. Så jag vände efter hundra meter. Det var en hel del som tjoade och berättade för mig att jag gick åt fel håll och jag spelade förvånad. Satte mig i grässlänten och inväntade morsorna från Laxbuggarna. Jag tog lite vatten och sänkte ner mig med, så jag såg härligt svettig ut och pustade lite tröttsamt då vi gick i mål. Så med medalj och goodie bag fikade vi och jag visade glatt upp min reklamtröja. Det var ju det som var målet eller hur? Jag brukar gilla att hamna i rus, men vårruset får fasiken andra sköta om. Verkligen.

Äntligen var vi bara tjejer en kväll. Det märks direkt på snacket. Vi kan kanske ha ungefär samma ämne om grabbarna är med, men det skiljer sig ganska mycket ändå. Dessutom är vi inga sladdertackor och det vi bestämmer ska stanna i rummet, stannar i rummet. Fy faen vad grabbar kan vara skvallerkärringar! Alltså hade vi en kväll utan antydningar och utan blickar. Vi hann med att vara sjukt barnsliga också. Vi hann med ganska mycket.

 
På morgonen tyckte jag att den lilla prinsessan hade sovit länge nog och satte på en låt som jag spelade för henne. Uppskattades sådär.

Fast såpass mycket att hon ändå fixade med äggröra, korv och bacon till frukost. Efter att vi hade kört fiskaren till sjön, så satte vi oss i solen med iskallt rosévin. Första för året och det var apgott. Vi kunde dessutom sitta ute och äta. Länge. Vi fick även chans att planera inför nästa helg. Tänk att det ska vara så många dagar mellan helgerna. Alltför många om ni frågar mig.

Det skiljer sex år mellan Pontan och Felicia. Det nämns ibland. Idag hade Pontan en bild på Insta. Han lade till texten "Jag och Felicia 1995" He he he...

Lilly och Alma vann Ullareds nya program "Jakten på storsäljaren" Så de får nu sälja sina baglights där. Wow alltså. Så himla mycket stort grattis till de duktiga ongarna.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Det är en himla tur att jag får massa energi och har roligheter på helgerna, för på jobbet får jag det verkligen inte. Ingen som rolar med mig, ingen som ger mig energi. Det tas och tas så jag blir ibland helt tom. Men igår hände det. Fredrik B som är jämngammal med Pontan var inne på kansliet och vi snackade och skrattade. Han hade min humor och jargong liksom. Den stunden upplever jag gärna igen. Hur svårt kan det va som en viss sångerska undrar? Jag bara undrar, fast jag inte är sångerska. Hur svårt kan det va?