Såg ni "Päron i solen" förra veckan? Ensamstående föräldrar åker iväg med sina tonårsongar. Där var iaf en pappa med sin son. Sonen sa att om pappan hade bla bla, så hade han sagt några väl valda ord. Pappan undrade då vilka ord det skulle vara, men sonen ville inte säga dem. Då gjorde gubben ett misstag. Han tjatade på ongen att berätta vad han skulle sagt. Orden är pipade, så vi tittare får inte höra dem, utan får bara höra honom starkt förmana sin son om att så säger man verkligen inte och vi ser att han skäms. Skyll dig själv liksom. Jag fick skylla mig själv då då jag var på utvecklingssamtal med Pontan och vi berättade att han inte hade lärt sig någon spanska för läraren var inte bra. Han kunde bara en fras och den hade en kompis lärt honom. Hade jag varit lite lyhörd där och läst min onge, så hade jag fattat. Men nä då, jag tyckte absolut att han skulle berätta vilken fras det var han kunde säga på spanska. Både läraren och jag skruvade på oss och jag var glad för att mötet var slut. Om jag inte har helt fel så tror jag att Pontan än idag minns hur man säger "Jag vill banka en bäver"

I lördags så mailade jag en bekant och berättade att jag märkte så tydligt då hon var med en fd gemensam kompis, som jag tror hon lärde känna genom mig. Var hon själv, så kom hon alltid fram eller vinkade glatt, men var den andra med så vinkade och nickade hon lite försiktigt. Jag har noterat detta vid några tillfällen, lett för mig själv och låtit det bero fast jag ogillat det falska beteendet. Men i lördags så skrev jag det till henne, efter att igen ha sett det på fredagkvällen då jag var på Harrys. Jag fick då till svar att så var det inte. Hon kom helt enkelt inte fram till mig för hon har aldrig gillat blått hår på någon och hon var rädd att hon skulle säga det till mig. (Läs gärna meningen en gång till, för det gjorde jag) Asså, först så gapflabbade jag högt för mig själv här hemma, men sen blev jag betänksam. Jag undrade då vilken social kompetens man har och jag undrade om fler än hon tror jag skulle bry mig. Jag har färgat mitt hår många gånger. Vissa gånger längre tid för att jag trivs i det och vissa gånger kortare för att det inte känts så rätt för mig. Men aldrig att jag bytt färg för att någon annan inte gillat den. De enda jag lyssnar på är mina ongar. Skulle de säga något angående min stil, så skulle jag lyssna på dem. Jag har heller inte slutat ha mina rosor för att det inte är inne, eller för att inga andra har det. Jag säger alltid min mening om jag får frågan ang ett utseende eller stil. Annars är jag tyst. Om det inte är positivt, för komplimanger vill jag gärna strö runt så mycket som möjligt. Ärliga alltså. Enkelt liksom. Jag funderar ännu en gång på vad social kompetens innebär.