Igår var det begravning i Falkenberg. Min släkting begravdes och som jag bloggat om tidigare så hade jag bestämt mig för att inte gå. Det var inte lätt, för jag funderade på vad folk skulle säga och jag visste att mamma inte skulle gilla det. Men. Jag tror att mamma sedan flera år har förlikat sig med mitt beslut uppe i himlen och jag vet att jag skulle bara känna mig falsk om jag hade gått för att det ser bra ut. Falskhet är inte min grej (verkligen på både gott och ont många gånger) och jag skulle inte önska att någon gick på min begravning med tanken "vad ska annars folk säga" Jag hoppas iaf att han har det bra nu och att han får lära sig vissa saker i nästa liv. För så tror jag. Vi lever flera liv och det vi inte lär oss i detta, ska vi lära oss i nästa. Jag tror inte att det bara tar slut och att när vi dör så är vi bara borta. Nej, allt har en mening och allt fortsätter. Tyvärr så får vi aldrig veta vad som är meningen.

Hela söndagen låg jag med jävelhosta, feber och frossa. Natten ska vi inte prata om. Alltså den halssmärtan vid varje host. Jag hade en hostmedicin i skåpet som troligen var färgad saft. Den gjorde lika stor nytta och hamnade i soporna. Idag hade jag en sedan ett tag tillbaka, bokad tid hos läkaren för att kolla upp min värk. Hon vred, hon klämde, hon drog och hon slet i mig. Inte någonstans hade jag ont. Så himla typiskt liksom. Utom på ett ställe. Då hon tryckte där, så skickade jag iväg min arm och både hon och jag är glad att min armbåge inte dejtade hennes öga. Satan i gatan vilken reflex liksom. Iaf togs det massa prover. Sänka, sköldkörtel, magnesium och massa annat och jag får svar om ett tag. Jag fick mig också en skarp tillsägning för att jag hade ganska högt blodtryck. Ganska, hm. Så jag cyklade in till Apoteket och hade med mig en stor kasse hem. Coccilanan var gudomlig och jag kunde äntligen få sova någon timme. Men nu ska mitt blodtryck ner och jag ska ta det lugnt. Jag ska inte ha varken inre eller yttre stress. Jo tjena Kerstin, som Stockholmarna säger. Så ni får inte hetsa upp mig. Så ni vet liksom. Detta inlägg har gjort mig lika trött som tre timmar på gymmet. Fast alla som känner mig, vet ju att jag gissar. Natti.

Jag jallade hem efter jobbet och stridssov en stund. Chrillan och jag hade bestämt en drink hos mig vid fem, men hon hade stor förståelse då jag ställde in den. Så jag vilade, tryckte i mig alvedon, fixade till mig och slapp stressa. Sedan hade jag butiksparty för 15 av mina brudar och som ni ser så var det inga små sparvar.

Strax innan vi skulle gå så ville jag ta en bild. Jag bad dem därför titta bort pga min tystnadsplikt.

Men se det gick inte. De ville synas och synas fick de.

Sedan drog vi alla bort till Hk och ännu senare var vi ett gäng som kollade in foxen. På söndagen så sprang jag en mil och sedan städade jag förrådet. Eller inte.

Igår var jag och klippte mig hos en ny frisör. Asså ny för mig. Sedan jallade jag bort till butiken för att hjälpa Jennie att prova brudklänningen innan öppningen. Inte lite jobb liksom. Vi stod nere i källaren och jag lipade såklart. Då var hon ändå varken målad eller hårfixad. PÅ kvällen kände jag inte för någon AW utan cyklade hem. Aptrött och seg. Någon timme senare kom frossan. Frös så jag skakade och jag visste att jag hade feber. Somnade till slut med varm pyjamas under täcket. Idag är jag inte kaxig och undrar hur kvällen ska gå. Men det s k a gå och det ska vara roligt. Basta!

Min förstfödde har länge haft fotografi som intresse.

Nu har han ökat tempot och fått en del beställningar. Vill ni ha era ongar, djur eller något annat förevigat, så kontakta gärna honom.

Hälsa från den stolta morsan och tänk på att ni har chans att få beställa något av

"en tidig Tobias"

Följ honom gärna på hans insta "cameraheldbytj"

och

på fejan "Fotograf Tobias Johqvist"

Jag lär mig aldrig. Varje gång jag kommer in i djuraffären på flygstaden, så bannar jag mig själv och kommer på att jag lovat mig själv att handla kattsanden på Stenalyckan. Där vill de ha kunder, där följer de med mig och visar vart jag ska och där får jag alltid ett leende.

Imorgon är det min mammadag. Då är det 27 år sedan jag födde Pontan. Tjugosju år. Fatta liksom. Jag fes ut honom, målade naglarna och drog sedan på party. Eller inte. Eftersom jag blev igångsatt med Tobias, så hade jag bestämt mig för att inte åka upp förrän huvudet hängde utanför denna gång. Typ. Jag skulle sitta i bubbelpool och sedan skulle jag föda stående. En bra plan. Den gick sådär. Pontans pappa och min kompis hotade med att bära ut mig i bilen då det var en minut mellan värkarna. Till slut gav jag med mig och när vi kom upp till förlossningen mitt i natten, så avtog de såklart och hamnade på sju minuter emellan.

Allting flöt på. Bubbelpoolen var på lagning, riskudden tog de ifrån mig eftersom jag bet i den och när de frågade om jag skulle ställa mig upp och föda stående, så bad jag dem fara åt helvete. När Pontan kom ut 08.00, så kissade han direkt. En stråle som hamnade i hans egen mun.

Jag blir förundrad varje gång jag ser kvinnor som är allerta och raska direkt efter förlossningen. De ler och de kollar in underverket. De är pigga eftersom de endast haft ett litet Kittyplåster på insidan av låret som bedövning. Jag bad att få allt de hade och gärna grannsjukhusets medel också. Hade de sagt till mig att det blev en hundvalp, så hade jag troligen blivit lika glad, bara det var över.

I tre dagar velade vi angående hans namn och eftersom han inte var det vackraste barn jag sett, så kallade jag honom Alien. Brett mellan ögonen, platt näsa, utstående öron och liten mun. Japp, en alien. Självklart ordnade han till sig efter tre-fyra dagar och blev fantastisk, underbar och otroligt söt.

Han är en äkta Vädur och har alltid strävat framåt och uppåt. Som liten började han med att klättra i trädtopparna och man kan se att han även som vuxen har sina mål och jobbar sig ditåt. Så länge han tycker det är roligt, för plötsligt tröttnar han och vill ha annat mål. Ibland har det varit svårt att hänga med i antingen det snabba tempot, eller det sjukt sega. Min älskade mini-svullo, mini-buddha som sprängde varenda kurva som bebis. Idag spränger han mest hjärtan, på ett positivt sätt. Jag har uppfostrat honom själv och jag ligger som jag bäddat. Himla gött liksom och jag är sjukt stolt över lilleman. Lavvar honom ända till himlen.

Så grattis till mig som burit honom i nio månader, uppfostrat honom till en ordentlig onge och får äran att kallas hans "älskade mamsen"

Ikväll har vi i Pridestyrelsen haft möte. Det är verkligen dags att planera och datumet för pengaansökan närmar sig ganska snabbt. Tänk om andra datum kunde rusa på lika fort.

Jag informerar och/eller påminner om att RFSL fixar en schlager, glitter och glamourfest på Roots-Norre Port 29/4. Ska bli himla roligt. Hoppas vi ses där.