Det låter som en klyscha, men uj vad det stämmer. Vissa, väldigt många ungdomar tar sig på alldeles för stort allvar. De är duktiga på det det gör, men de tror att de är oumbärliga och världsbäst. Då ska de gärna trycka till oss gamlingar som inte fattar något. Vi kan ju inte ett skit liksom. En del av mig vill trycka ner en tomat i halsen på dem och den mer mogna och vuxna sidan av mig skakar på huvudet och tänker "lilla vän, vänta du bara tills du blir gammal nog att förstå" För de k a n nu, men de förstår inte liksom. Jag själv fattar inte att det är så många grejer man inte förstår, förrän man fyllt kortlek med jokrar.

Jag har så fina själar i mitt liv. Jag blir varm i hjärtat av alla krya-dig-hälsningar jag fått dessa dagar. Jag blir varm i själen av all hjälp jag fått. Igår hämtade Skatan mig och den rosapimpade rullstolen. Vi skulle "Gå för vatten" i Norre Katts park. Ju fler som gick, ju mer pengar skänkte sponsorer för vatten till Afrika. Vi skrattade nästan sönder oss då vi fastnade i järnvägsspåret på Fredsgatan. Asså, jag kunde ju gå, men det var lite väl långt och lite väl mycket ansträngning. I parken hade Laxbuggarna uppvisning varje timme och mellan två visningar gick Skatan, Tobias, Lizette och jag bort till Fribergs och fikade. Senare på em så satt jag på Harrys medan Skatan och Kalle styrde upp logistiken. När de hämtade mig igen, så tog de mig till Pinchos, vilket var premiär för mig. Gott var det, men jag har inte fått tillbaka hela aptiten och blev så sjukt proppmätt. Halv åtta körde de mig hem för att sedan fortsätta ha lördag, men jag var så himla nöjd och så himla slut. Himla liksom. Somnade hos Zambo, missade öppningsnumret av ESC och vaknade lagom till bidrag fyra. Tack för att ni finns!!

Idag tittar jag på de senaste avsnitten av "Outlanders" och råder er att titta på den serien om ni inte redan gjort det. Jag gillar inte filmer där det går fram eller bak i tiden, men denna serie alltså...