Jag fick ett mess för ett tag sedan."Boka ett datum, för då är du bjuden på Julgalan i Halmstad Arena" Säärlek.
Jag fick ett mess för ett tag sedan, efter jag fått veta att jag ska opereras lite längre fram."Vill du ha någon med dig så tar jag ledigt från jobbet och följer med" Säärlek.
Jag fick ett mess för ett tag sedan."Kom hem till oss för lite mat och mys. Gästsängen står klar och väntar på dig" Säärlek.
Vissa människor är så fattiga för de har bara massa pengar.

"Det är den gamla och äldsta vänskapen som är bäst" Det håller inte jag med om. Bara för att man varit bästisar i sjuttio år, så kan ju den vänskapen dala. Jag menar att vi går åt olika håll i livet och med det får nya glasögon med jämna mellanrum. Om den ena hamnar i massa olika rum och får nya intryck, kunskaper och värderingar och den andra mest nöjer sig med ett rum för att den har en skön soffa, ja då händer det ju att tunga gemensamma punkter suddas ut.
"Man behöver inte höras av på väldigt lång tid och ändå vara de bästaste vännerna" Det håller jag inte heller med om. Jag tycker att vänskap får man jobba på, precis som med en kärleksrelation. Dessutom är det viktigt att det går åt bägge hållen. Det är inte alltid den ena som ska höra av sig, fixa, greja och bjuda. Det måste ansträngas från bägge håll. Annars är det en beige vänskap tycker jag.
"Jag har skitmånga vänner" Det tror inte jag på. Jag tycker det är stor skillnad på vänner, kompisar och bekantar. Vänner för mig är de jag kan sitta i soffan och prata om allt med, eller inte prata alls, kissa på mig av skratt med, råka rapa eller fisa inför utan att bli dömd och visa mitt innersta jag för. Kompisar är de jag träffar för att fika, festa och ha roligt med. Bekantar är dem jag stannar och pratar väder med, dem jag inte vet deras favoritfärg eller knappt vet vart de bor.
Jag har ett fåtal vänner. Jag har sketamånga kompisar och även asmånga bekantar. Jag har några omkring mig som ser när mina ögon inte ler, fastän munnen gör det. Jag har några omkring mig som skulle släppa allt de har i händerna för min skull. Jag är väldigt rik.

Jag tokar! I cirka två år har jag haft stor text i mina sms. Funkar skitbra för mig och när jag ser standardtexten så kan jag inte fatta att folk kan läsa sina skitsmå meddelande. Igår morse när jag gick in på fejan, så fick jag notis om att fejan nu ska följa vald storlek i mobilen. What? Plötsligt har jag allas statusar precis under näsan. Skitjobbigt blev det plötsligt. Va? Finns det de som har det värre i sin vardag? Vad menar ni?

Ja, texten stämmer. Jag har haft denna bloggen i två år nu. Tiden går fort när man har roligt.....och även nu. Hö hö...

Idag är det 15 år sedan min älskade mamma tog sitt sista andetag. Jag vet att hon hållit sitt löfte och vakar över mig och ongarna. Jag vet dock inte hur många gånger under dessa år, jag velat ringa henne och berätta saker, velat höra hennes röst, velat fråga henne saker och velat skratta med henne. Saknaden är så enormt stor och livet är så orättvist. Jag önskar att jag också fick "hänga" med min mamma, fick gnälla över hur jobbig och tjatig hon är. Åh, vad jag önskar det. Istället har jag vetskapen att trots att hon varit borta i 15 år, så är saknaden inte mindre. Min älskade fina mamma, hon fattas mig.

Inte vidare bra att tårar trillar och det kommer kunder, men det går min själ inte att hejda. Mamma skulle varit 76 år nu. Hon skulle fortfarande ha kunnat haft flera år kvar. Varför liksom?  

Ibland väljer jag min ensamtid. I lördags fick jag tre olika inbjudningar till fest, party och tjoho, men jag tackade nej till alla tre. Min kropp var sliten, så jag ville ligga i soffan. Jag har varit sjukt mycket ensammare i förhållanden, än som singel. Det är en himla skillnad på att vara en-sam och ensam. Ibland frågar vissa mig varför jag är singel. En del borde fråga sig varför de är i ett förhållande. Det handlar om lite mer än att fylla ut soffkuddarna liksom. Det är väldigt sällan jag känner mig ensam. Det händer ibland och då är det oftast för att ingen tänker på att fråga mig, för de tror alltid att jag har fullt upp. Det har jag faktiskt inte alltid och jag gillar inte deras tänk. Jag har turen att ha några parvänner som skiter i att jag är singel, som skiter i att det blir tre, fem eller sju vid bordet. De betyder oerhört mycket för mig. Särlek.

Jag ligger med de andra tjejerna. Ja, inte så mycket bokstavligt då va. Nä, men jag ligger nu med i listan över de som har homeparty genom Lustgården. Så jag är nu bokningsmöjlig. Jag kan varorna i min väska, jag har livserfarenhet, humor, allvarlig sida och kunskap att bemöta olika människor i olika åldrar. Så gå gärna in och boka denna kärring, så kommer jag hem till er och öppnar upp min väska. Tänk på att jag kan ha en del braiga julklappar. Tänk på att jag har tystnadsplikt, så någon skvallerkärring blir jag inte i detta ämne. Så det så.
Ja, jag vet att jag ser skitpräktig ut på denna bild och jag ska få till det lite senare. Senare kan dock dröja några dagar.

http://www.lustgardenhalmstad.se/homeparty/

Ibland ser jag folk på stan. Folk jag inte känner, men folk som jag vet gick på samma skola som jag. De ser ut att vara minst tio år äldre än jag. Då blir jag chockad. Ibland ser jag folk som jag vet är jämngamla med mig och ser yngre ut än jag och då blir jag avundsjuk. Lite förbannad också. Men jag undrar: När slutar vissa bry sig? Varför har en del aldrig brytt sig? Jag tror jag har min fåfänga efter mormor. Jädrar i min låda om inte allting matchade. Var och en gör ju som den vill, men den dagen jag slutar bry mig, så ska jag slå mig själv. Hårt, för jag vill inte se äldre ut än vad jag verkligen är. Basta.

Jag ska snart göra en rensning på fejan igen. Det finns de som a l d r i g syns på mina sidor. De lägger aldrig upp statusar/bilder, de kommenterar aldrig och de gillar aldrig. Jag gillar eller kommenterar inte deras heller, för antingen finns där inget att gilla eller så lägger de upp träningsstatusar/bilder och det vet vi ju vad jag tycker om det. Intressepil i ögat liksom. Dessutom pratar vi inte IRL heller. Varför i Agdas namn ska jag vara vän med dem på fejan då? Alltså, jag har inget emot dem och det är inga dåliga vibbar. Nej då. Men jag har heller inget gemensamt med dem. Det har hänt att jag gått in på någons sida och sett att hen tagit bort mig. Skulle jag bli sur och förnärmad då? Tror inte det. Det tas bort alldeles för lite i cybervärlden. De som lägger upp rasistiska bilder och texter åker bort lite då och då från min vänlista. Sudda sudda liksom. Fast nu ska jag ta bort disken och kattsanden. Tänk om man kunde ta bort även det med ett knapptryck. Härligt.