Det såg jag på fejan, att det är fyra år sedan menar jag. Fyra år sedan jag hade mitt strandparty. Det hade jag för dem som fixade min femtioårsfest. En överraskningsfest för mig som ni kan läsa om i ämneslistan. De var 16 stycken och jag hade aldrig rett ut det utan Karl-Åke och Skatans hjälp. Jag sökte om tillstånd hos kommunen om att resa tält på stranden. Jag hyrde Söderpirens bastu och lilla pool och jag fick låna Peters kyl och el.

Jag välkomnade alla klockan 14 och då skulle de komma till grillplatsen vid Kattegattskolan i oömma kläder. De skulle ha med sig omkläde, vattenpistol och dryck. Jag delade in dem i flera lag och de fick göra olika moment. Hitta fem stenar, leta efter en meterlång pinne osv. Sedan hade de vattenkrig på ängen. Ena laget hade blått vatten och det andra laget hade rött vatten. Vi grillade korv och sedan gick vi ner på stranden. Först då såg de tältet längre bort och spekulationerna började. Kan det vara tanten som fixat det tältet? Nä, det kan hon väl ändå inte gjort? Jomenvisst.

Väl framme vid tältet fick de bli nya lag och de skulle göra det bästa sandslottet. De fick varsin spade, rosa såklart och sedan började de gräva. Efteråt så badade några i havet och några i poolen. Bastun var skön och ölen var god. När alla hade fixat sig, så hade Charlie som har "Mobila kocken" dukat upp maten i tältet. Vi åt, sjöng och hade roligt. Jag hade även bokat in en trubadur som kom och underhöll oss och sedan började spontandansen. En jättelyckad kväll helt enkelt. Tänk vad tiden går. Fyra år sedan. 1460 dagar sedan. Undra hur mycket choklad och vin man hunnit med dessa dagar. Vill inte veta.

Häromdagen hade jag en kund som doftade något alldeles helt fantastiskt underbart. Jag förföljde henne i butiken och innan hon hade bestämt sig för att jag var lebba, så bad jag om parfymens namn. Chanel hette den, rätt och slätt. Fast jag döpte om den till Chanel-black. Asså, satan i gatan så gott den doftade. Vill ha. Tack på förhand liksom.

Asså!!! Jag deltog i en tävling med Linda Bengtzing på fejan i februari och till min otroligt stora glädje så VANN jag. Jag väntade och väntade, men ingen vinst damp ner i min brevlåda. I april skrev jag i meddelanden på fejan. Jag skrev också en kommentar i kommentarsfältet på Insta, om att jag hade skrivit i brevlådan där och jag mailade till adressen man skulle lämna sin adress. De svarade efter en vecka med orden att det var Linda som själv skulle fixa detta, men att de skulle påminna och se till att paketet kom.

Fortfarande har inget hänt. Nu är bästaste Bengtzing på minusskalan. Va faen liksom! Anledningen att jag inte dissar henne helt är att hon spelade på mina ongars önskan, in en videohälsning till mig på min 50-årsfest,trots att hon var på semme utomlands. Men jag undrar ju ändå: Får alla andra flickor utom jag? Hur svårt kan det va?? För såå bra kan hon väl ändå inte ljuga?

Några av mina gamla vänner har genom åren sagt och säger till mig att jag ska sluta tänka på alla, att jag ska sluta "ta hand om" personer som inte har det umgänget som jag har, att sluta tänka varje gång det händer något skoj att "någon kanske sitter själv hemma" Det är för att vissa utnyttjar mitt kontaktnät och beter sig sedan ego. Jag har lyssnat på dem och lärt mig en del, men ibland åker jag på käftsmällar och får se på vissa "utan filter" Jag får se att de inte alls gör likadant eller "skickar vidare" och det gäller både kvinnor och män. Jag blir först skitledsen och sedan blir jag förbannad. Sedan bestämmer jag mig för att ta bort sådan negativ energi ur mitt liv och det funkar.

Nu börjar jag komma in i rutinerna igen. Fast ännu så känner jag mig inte stark nog att jobba och tvätta samma dag, vilket jag väldigt mycket snart tvingas till om jag kollar in tvättkorgen. Jag får så mycket särlek av min omgivning. Gulliga sms och mail. Igår kom goa Mikaela in i butiken. Med blommor, hallon och tidning. Särlek eller särlek? Imorse fick jag fralla över balkongräcket av Hanne. Asså! Jag har fått igång min mage och jag kommer även med kniven mot strupen hävda att kvinnors fisar luktar hallon. Hallon och ibland rosblad. 

Tobias nöjde sig inte med att bara lämna morsan vid huvudingången igår. Nej han ville parkera och följa med mig hela vägen upp till avdelningen. Vi skrattade gott när vi såg skyltarna vi skulle in vid och han lade upp bilden på fejan med hashtagg "syskon?" och "barnvaktvarjelördag" He he.

Läkaren, narkosläkaren och en usk mötte mig i korridoren efter jag bytt om. De ville diskutera min sövning. Det står ju som sagt i min journal att jag är svår att intubera. Operationen gick som planerat och läkaren sa, då han hälsade på mig att han var nöjd. På frågan hur många stygn jag hade, så blev bara svaret "många" Hm...Narkosläkaren sa att det stod i journalen om min intubering, men att han nu ändrat det och skrivit det i VERSALER. Så tydligen hade även han fått kämpa rejält. Jag fick en go morfinspruta när jag sa att smärtan var 8,7 på 10-skalan. Den satt i länge och Skatan som hämtade mig fick le mig hela tiden till bilen. Hon bäddade ner mig i soffan innan hon satte en härlig bukett rosor på mitt bord. Säärlek.
Jag sov hela natten och idag har jag haft sällis av Emzan som kom och gav mig en laddare till mobilen eftersom min pajat. Tobias och Lizette kom med lite inköp jag beställde, solen har skinit och jag har varit smärtfri. Let's dance, ostbågar och saft gjorde min kväll. Hepp!

När jag är nervös och lite rädd, då blir jag lätt lite överdriven. Nu är jag lite överdriven. Imorgon ska jag opereras. Ingen stor operation, men dock en operation. En sövning är ju alltid en sövning liksom. Mammas faster gjorde en hjärtoperation för många år sedan och hon kände allt, men kunde inte röra en tå för att visa att hon var vaken. Så hennes smärta fick henne att tuppa av emellanåt och de timmarna drömde hon mardröm om i resten av sitt långa liv. Så söv mig som en elefant. Jag har läst om sövning som inte gått så bra och patienten aldrig har vaknat igen. Så söv mig inte som en elefant. Sist jag opererades så bad jag narkosläkaren att kolla min puls extra mycket och inte ta en fikapaus förrän jag var ihopsydd. Jag är även skitsvår att intubera och har en gång fått en bit av en tand avslagen och en gång en riktig fläskläpp. Men nu står det i min journal att jag är en besvärlig patient att söva. De skulle bara veta hur besvärlig jag är som vaken liksom. 

Sönerna ska åka till Köpenhamn och gå på konsert och Tobias vill inte åka förrän jag är sövd, vilket jag har sagt att han ska strunta i. Jag känner mig trygg eftersom jag vet att Skatan kommer upp till mig efter jobbet och med tanke på att hon har varit med mig förr i sjukhussvängar, så ska hon troligen ta något lugnande först. 

Nu ska jag jalla iväg och ta ett EKG inför imorgon. De ska tydligen ha bevis på att man h a r ett hjärta innan de sätter kniven i en. Jag är skitglad att de är noga.

Igår var kusin och jag på seans. Vi hade längtat efter detta datum ett bra tag och nu var det äntligen dags. Det varade i nästan tre timmar och mediumet hette Eva Olsson. Det tror jag förresten hon fortfarande gör. Hehe. Iaf, så var vi ca 50 stycken i salen och tyvärr så vände hon sig varken till mig eller Nonne. Vi var ganska eniga om att hennes pappa och min mamma hade viktigare saker för sig, än att visa för oss att de har det bra. De vet att vi vet, så de satt säkert och kollade hockeyn. Sportfånar bägge två liksom. Men flera andra fick höra att de hade sina nära med sig under kvällen och hon berättade saker som det är omöjligt att bara hitta på. Helt omöjligt. Hon började sjunga på någon låt ibland, som visade sig varit deras gemensamma låt. Gjorde vissa gester som hade varit så himla typiskt för den som gått vidare. En man som var väldigt skeptisk men blivit ditdragen av frugan fick kontakt med sin gamla polare från förr. Mäktigt. En gammal söt tant fick kontakt med sin älskade make och jag fick torka tårarna. Vi var trots brist på kontakt nöjda då vi åkte hem. Fast jag är så sjukt sugen på att gå och spå mig igen. Är det någon som har amatörkunskap i detta ämne och vill öva på mig, så bara tjoa till. Jag är ett villigt objekt.