Jag fullkomligt älskar Nassim och hans skratt. Det är så smittande, ärligt och ljuvligt. Hans energinivå är underbar.

Sedan finns det andra skratt. Denna film gjordes för snart tre år sedan. Ongarna och jag satt i bilen och Pontan filmade i smyg. Fy faen...

https://www.facebook.com/louise.johqvist/videos/10200596018336716/?l=8286884641600374114

Igår hade jag ett homeparty för karlar/män/gubbar. De var på en restaurang och hade hyrt hela avdelningen. De var 23 stycken och jag var nervös. Inte bara för att de var så många, utan för att det var första gången jag hade party för bara män. Jag intalade mig dock att det skulle bli som en parkpromenad om man jämförde med oss kärringar. Det stämde också. De var inte fräcka i mun, iaf inte på samma sätt som vi kan bli. Det som också stämde var att de har minsann samma humor oavsett åldrar. De var nöjda och jag var nöjd. Efteråt blev jag inbjuden att stanna kvar ett tag, vilket jag gärna gjorde. Såklart.

Jag hade med mig det mesta att visa dem. Dock hade jag inte musskölj. Ti hi...

...jag älskar påsken? He he he, ni måste ju vara skittrötta på mitt tjaj om påsken. Iaf, så hittade jag mitt favvogodis igår.

Tänkte blogga om det, men så kom jag på att jag nog gjorde det förra året. Det visade sig stämma. Detta godis är det godaste godiset. Basta!

http://tant-rosa.bloggplatsen.se/2015/03/18/11048744-min-duktighet-skiter-sig/

Ibland ser jag folk vara ute och "springa" Jag gör citationstecken på springa eftersom jag är tveksam till om det är det de gör. För det går så sjukt långsamt och sänker de farten de har, så välter de. Men de GÖR det. De tar på träningskläder och ger sig ut och ser löjliga ut. Asså de skiter i att det tar 72 timmar att springa 50 meter. De gör det och de impar hårt på mig.
Sedan har vi de andra som svälter sig själva. De har dietdagar och de går ner massa kilo. Jag som inte fixar hunger en kvart utan att prata i ultraljudsfasett. Jag är impad på riktigt. Faen ta dem.

Jag vet att jag har en del nya läsare. Jag vet att jag har en del läsare jag inte känner och som inte känner mig. Att ni följer mig, är jag sjukt tacksam och glad över. Så ni vet. Så jag tänkte jag skulle ge er lite mer info om mig. Några viktigheter liksom.

Jag kallas: Louise, Lollo, Tanten

Jag har bott: Göteborg, Stockholm och är född och bor i Halmstad.

Jag har arbetat med/som: flyktingar, vårdbiträde i omsorg/äldrevården, teckenspråkslärare på hörselvården.

Jag tittar gärna på: Mina söner, romantiska komedier, ett guppande flöte.

Jag äter gärna: Choklad, hotellfrukost, potatis i alla former.

Jag äter helst inte: Isterband med dillstuvad potatis, råbiff, chili con carne.

Jag har varit på: Örat, Wien, Turklandet.

Enligt mig viktiga egenskaper: Ärlig, generös, lyhörd.

Ställen jag vill åka till: Sjunde himlen, Stockholm-Finland, solresor.

Färger jag gillar: Rosa, lila, knallsvart.

Såå, nu känner ni mig innan och utan eller vad det nu heter. Önskar att jag fick samma chans med er. I vilket fall, så hoppas jag att ni känner er välkomna hit!

Det finns vissa saker och beteende jag dissar och tappar respekten för/inför.

-de som inte drar in alla i samtalet med blickar, utan tittar och talar till endast en person. Det är i mina ögon brist på social kompetens. Jag tycker det är oerhört viktigt att alla känner sig delaktiga i samtalet. Märker jag att någon bara vänder sig till mig, så tar jag bort blicken för att den ska vändas till någon annan. Märker jag att jag aldrig får blicken, så dömer jag personen i fråga.

-de "män" som har köpefruar. Ja jag vet att det finns de som bott i Asien i flera år och blivit kär där. Det är inte de jag pratar om. Jag menar de som "hämtar" hit en asiatisk kvinna. Det är "män" som inte fixar en svensk kvinna. Att de själva kallar sig män får mig att gapflabba.

-de företag som ej svarar på mail. Den nonchalansen liksom. Det ger mig signaler om hur det ser ut bakom kulisserna.

-de som lovar att höra av sig men inte gör det. Vem tror de att de är?

-de som inte passar tider. Vem är du att slösa med min tid? Du är någon som inte får min respekt iaf.
Nu respekterar jag tiden och får jalla iväg.

På lördag har vi Mello här i stan, vilket märks. Jag mello-pimpade min balla igår. Inte så snyggt, men skit i det. Idag är större delen av stan pimad av kommunen. Gillart liksom. Tre sms har dykt in med frågan om det är jag som varit framme. Kom ihåg alla goingar att more is more!!

Igår, för att göra en historia väldigt kort, så höll jag och min cykel på att hamna under ett bakhjul på en buss. Jag blev så himla rädd och den enda tanken som for igenom mitt huvud var att jag ville ha rosa blommor på min kista. Asså, hur kan man tänka så? Jag vet ju att min dagliga oro är att mina ongar ska få samma sorg som jag haft/har genom att förlora min mamma och oron över att jag inte får vara med mina ongar genom livet med barn, bröllop mm. Nä, då tänker jag på blommorna på kistan. Är det något jag är sjukt säker på är att jag får rosa blommor! De har även lovat mig shotglas och sedan en shotfest till min ära. Jag hoppas ju såklart att alla är skitgamla och att även mina barnbarn är shotmogna, innan detta sker. Jag måste ju även hinna lära dem att inte bita en snaps. Viktiga viktigheter.