Ett särleksbrev kallar jag det. För det låg så mycket säärlek bakom. Kuvertet var pimpat och brevet var välformulerat. Nette var lyrisk för att hon nu hittat ett sätt att gå ner i vikt på, att hennes sockerbehov hade försvunnit och att jag skulle prova och känna samma eufori som hon kände. Jag boooorde ju ha anat. Jag boooorde ju ha tänkt att det var något lurt. Men det gjooorde jag inte och tappade hakan av förvåning då den var så lättöppnad och ut kom en härlig guldnougat. Som jag flabba!!
Tack tack tack Nette för att du så himla ofta förgyller min vardag. Lavv jo!

Ni som känner mig vet att jag inte har tålamod i mitt DNA. Jag tror att när Gud delade ut tålamod, så satt jag nog och målade naglarna. När det gäller kusins tekniska kunskaper, så prövas mitt tålamod till det ytttersta. Jag påminner mig själv om att ta djupa andetag. Det är himla tur att hon är så charmig liksom.

Bilderna på fejan som man uppmanas att dela om man älskar sina barn, är så tröttsamt dåliga och tjatiga. Son och dotterveckorna likaså. Jooo, jag älskar mina barn överallt, fast jag inte delar sådan skit. Faktiskt liksom. Men denna. Denna bild måste man ju ändå vinna dumhetspriset om man delar? Snälla, säg att ni inte delar sånt här. Jag får faen ett bryt om jag har någon i min bekantskapskrets som delar detta. Då kommer jag flabba ihjäl mig, på riktigt alltså.

Den handlade om att smyga hem och inte väcka någon. Då kom jag på den gången jag och en kompis var uppe i Sthlm och bodde hos en gammal klasskompis. Klasskompisen skulle tyvärr jobba hela helgen och hennes sambo var också upptagen. Han var inte bara upptagen, han var även riktigt speciell och vi var nästan lite rädda för honom. Den rädslan gjorde sig påmind när vi en skittidig morgon vinglade hem efter en skitrolig natt på stan, där vi bland annat festade runt med AIK-laget. Vi smög allt vad vi kunde. Trippade och vinglade upp i trappuppgången. Viskade då kompisen fumlade efter nyckeln i väskan. Vi skrattade så vi nästan kissade på oss. Skrattade så tyst vi bara kunde, för vi ville verkligen inte väcka klasskompisen och hennes farliga sambo. Jag var glad att jag hade en vägg att luta mig mot. Mindre glad blev sambon för att jag inte insåg att jag även lutade mig mot ringklockan. Länge. Men viskade, det gjorde vi. Jo minsann. Vi stannade inte så länge dagen efter. Inte länge alls faktiskt.

Denna grabb gillar jag. Han har mycket vist att säga!

Precis så känner jag med.

Han är så klok, så klok...

Just vad jag tänkt några gånger.

Jag minns också den gången jag blev kallad normal. Fy faen liksom.

He he he he...

Igår hjälpte mina söner mig med att få upp och ihop gåbandet. Jag verkligen avskyr promenader, så jag ska kolla om detta är min grej framför tv:n. Hoppas inte vinet skvätter ut.

Ni som känner och/eller följer mig, vet vad jag tycker om 14 februari och nu är den över. Gött!

Jag: Jag har funderat på att lägga till lite leopard till mitt rosa.
Tobias och Pontan (väldigt samtidigt): Nej mamma!
Jag: Jo, jag tror det blir snyggt.
Pontan: Det blir det inte.
Jag: Jo, det blir säkert skitfräckt.
Tobias: Mamma, minns du när du en gång sa "ni får lova att säga till mig om jag börjar bli för mycket!"?
Jag: Mm...
Tobias: Den gånger är nu.
Jag: Mutter, mutter, faen mä!!