Jag njöt av semlan jag fick av Nette på fejan. Den blev min lunch. Nyttigt som attan.

Vid femtiden dejtade jag ett litet gäng på Kärven. Jag hade med mig en nagelfil till Anders, för att jag tycker att det ska finnas att tillgå på en kvarterskrog. Han är inte lika säker som jag på att den kommer att användas, men bara vänta och se liksom.

Sedan gick Lasse och jag och åt en pizza. Vi pratade Ingela och skålade för Ingela, vilket vi trodde hon hade gillat. Ett glas på Hk och lite snack med folk innan vi gick bort till gamla Foxen. Där blev det lite för mycket för oss bägge två, eftersom det stället är så himla mycket Ingela. Jag ville så gärna se henne på det vanliga stället med en öl i handen och digga till livebandet.

Vi skildes åt för att Lasse ville hem och jag tog mig till förfesten hos Kalle. Jag kan inte festa ännu märkte jag och hade två bryt med hulkningar på toa. Så när de andra skulle till stan, så åkte jag hem. Därför var jag inte med om dramat som tydligen hade skett på Foxen. Vissa kommer alltid vara kvar nere i dyngan och skaffa nya lekkamrater där. Suck liksom.

[Bild]

Igår förgyllde vi en vardagkväll med samkväm och soppa. Vitlöksbröd och vin till det. En drink och förrätt före. Snack och mera snack. Idag är tant trött. Men det var det värt.

Undra om mina frukostägg är hårdkokta? Sätter på platta och kastrull och går sedan och sätter mig i soffan. Hör inte koket, minns inte spisen, ser inte vattnet. Tröttsamt.

Det är jag på dem som heeeela tiden, jämt och ständigt blir bjudna på privata fester. De blir bjudna så ofta, så de orkar inte osa när det kommer en ny inbjudan. De skiter i att göra ett aktivt val inne i ett evenemang eller så tar de bara bort sig, utan att skriva "tack men nej tack" Jag önskar att jag blev bjuden på fest lika ofta som dem.

Jag letar ny lägenhet. Jag stormtrivs i den jag har nu, så det är lite kluvet. Men den har två fel. Det ena är att jag har inte kvällssol på ballan, så sommarkvällarna är ganska kyliga då solen inte värmt upp under dagen. Jag väljer hellre bort solen med parasoll och har en ljummen kväll. Det andra felet är att jag bor på tredje våningen utan hiss. Det blir svårare och svårare för denna kärring. Så jag kollar runt lite. Jag har stått i HFAB´s kö sedan 2003 och har massor med poäng, men vad hjälper det då det inte finns lägenheter. För ett tag sedan kollade jag en lägenhet på Skansgatan, vid Österskans-busstation, men den tackade jag nej till. Det kändes inte rätt i magen. Jag är som sagt ganska kräsen eftersom jag redan har en fin lägenhet. Igår såg jag en ny annons. En ganska stor tvåa på Kungsgatan/Fredsgatan med en balla åt väster och samma hyra som jag nu har-isch. Hallå liksom, ge mig den tänkte jag innan jag såg att den inte hade någon hiss. Men va faaen liksom. Otur. Så håll gärna ögon och öron öppna åt tant. Jag får byta för min hyresvärd. En lägenhet med en liten gräsplätt är drömmen, men jag nöjer mig med hiss och balla. Verkligen.

Detta kort gav en kompis till mig sin nya särlek. Jag älskar när vuxna män vågar vara lite barnsliga, söta och våga visa sina känslor. Naturligtvis föll bruden och kryssade snabbt i sitt svar.

Iförgår orkade jag vara lite social och på natten hade jag en kompis sovandes i soffan. Den gemensamma frukosten var verkligen mysig. Igår kväll var jag med på kompisarnas förfest och blev hämtad av förstfödde strax innan de andra skulle in och röja på stan. Gött med en grogg, ytligt snack och flabb. Fast hjärnan är inte med helt. Segare än vanligt, vilket nästan är katastrof liksom. Jag har fått fina sms och ord på fejan. Igår fick jag ett långt mess av sonen på Hk, som berörde mig väldigt mycket. Goa och fina människor har jag runt mig.

Det har inte hänt. Det kan inte vara sant. Hjärnan vill inte fatta och inse. Sanningen gör så skitont. Telefonen ringde söndag morgon. Vi åkte snabbt upp till akuten. Inte för att hinna, för det var försent. Vi åkte upp för att sitta i anhörigrummet. Vi åkte upp för att gå in i avskedsrummet. Vi åkte upp för att ta farväl, för att sitta med kuratorn, för att invänta de andra. Ringa andra. Ännu en gång gå in i avskedsrummet. Titta, känna, säga hej då och försöka förstå. Ena dagen pigg, glad och fylld med planer och nästa dag inte vara med oss längre. Fy faaan, vad livet är orättvist. Nu är hon en ängel. Fast det var hon många gånger som levande också. Kroppen vet hur mycket man orkar och stänger ibland av hjärnan. Då hinner man vila och kan tänka på annat en stund. Sedan slås hjärnan på och man får ett slag i magen och faller ihop. Hon fattas oss.