...Ackerfeldt kan hoppa upp i min rumpa. Min singelrumpa. Även förkylningar. Host host...

Det är totalt fullständigt omöjligt för mig att bara hoppa ur sängen när klockan ringer. Jag m å s t e få snooza. Måste.

Förut så tyckte jag det var så gött att de nya grannarna hade nedrullat, för då kunde jag gå naken i köket om jag så ville. Nu har jag sett att där går omkring kalsonggrabbar. Va faen, dra upp persiennerna nu då.

Igår var jag veligare än veligaste. Stan, soffan, stan, soffan. Just när jag äntligen bestämt mig för soffan, så fick jag frågan om jag ville hänga med till foxen och lyssna på livebandet. Tänkte fundera en stund och då kom ett erbjudande från annat håll om att bli hämtad och äta vingar på Hk. Mysiga timmar och en del känt folk på stan. Dock så bestämde jag mig för att inte gå vidare till foxen, utan istället hem till soffan. Jag ÄR en klok kärring. Japp, det är jag.

Kolla in Pontan och Victors filmsnutt på Insta. Klockren!

http://instagram.com/p/s2nIyRiZXX/

Igår drog Magda ihop 14 brudar för räkfrossa på foxen. En brud var glad för att gå dit, för då kunde hon hämta sina skor hon glömde där för två helger sedan. En annan brud sa att...nä, det som hände på foxen stannar på foxen. Sårry fålks. Senare drog vi bort till Hk. Jag stack in huvudet och kollade dj-båset och till min stora glädje var det inte den dj som jag tidigare spytt galla över. Gött. Matilda presenterade sin mysiga mamma och Hanna visade sin hundraprocentiga sociala kompetens. Jag omgavs helt enkelt av goa ongar och härliga brudar under kvällen. Synd jag inte dissade det sista vinet. Man lär sig av sina misstag? Hahahaha...

För många år sedan så smällde jag nästan av då jag hörde en man svara i telefon på stranden. Vem faen trodde han att han var och såg han sig själv som oumbärlig liksom? Töntigt, mycket töntigt. I samma veva såg jag en grabb gå fram och tillbaka medans han pratade i en lur, utanför Donken i stan. Han pratade högt och tydligt så att ingen skulle missa att han hade en mobiltelefon. Det gjorde ingen heller då hans lur ringde mitt i en mening och han blev rätt utskrattad. Jag fattade inte grejen med att inte kunna vara utan mobil. Det har jag fattat genom åren och blivit helt beroende av skitmobilen. Jösses Amalia liksom, där har jag ju allt. Kontakter, bilder, filmer, kalender. Ja, ni vet ju själva. Hoppas jag. Iaf. Jag glömde min mobil hemma. Jag funderade på att vända och hämta den, men talade på skarpen till mig själv. Ge dig nu kärring, du klarar dig utan den några timmar. Det gjorde jag också. Fast inte med lätthet. Jag kunde inte lägga en status på fejan om att jag hade röstat. Jag kunde inte ringa kollegan och tala om att jag var utelåst. Jag kunde inte föra över pengar då jag skulle handla. Det pratas om svältande barn. Min känsla av att vara utan mobil med mitt nya fina skal, d e t är problem minsann.

Ännu mera än jag varit förut. Skälet till denna nya rädsla är fejan. Jag såg något häromdagen som gjorde att jag började gråta trots att jag inte visste vem han var. En man skrev på sin status "R I P Kalle Svensson" och hade t a g g a t Kalle!!!! Alltså en man har gått bort och han blir taggad, så denna status hamnar på hans sida. Tänk om inte anhöriga har fått tag i alla de velat informera? Vem har glädje av kommentarer som " nej va fan, jag mötte ju honom i lördags" Jag tycker detta är en fruktansvärd utveckling på statusar för att få vara först med information. Jag tycker det räcker med alla som ska restinpeasa alla kändisar. Va faen, låt mig läsa det själv på AB liksom. Jag kommer att spöka för den som taggar och restinpeasar mig efter min bortgång. Bööö...