Känslan jag har för Skatan är stor. Vissa gillar inte att jag kallar henne det och jag skulle inte kunna bry mig mindre. Ibland har jag fått stanna upp och fundra på vad hon är döpt till, för så hårt sitter "Skatan" i mig. Iaf. Jag såg att vi har varit vänner på fejan i sex år idag. Fast IRL har vi varit vänner i 26 år. Det ror jag att det är och vet att om jag har fel kommer hon att rätta mig. Hon kan liksom inte låta bli. He he. Aj lavvar henne otroligt mycket och vet att det är ömsesidigt. 

Mabuting tao, fino čovjek, hieno mies, brav'uomo, رجل جيد

Det spelar ingen roll vilka språk jag använder, för det är samma känsla. FINA MÄNNISKA!

Vad är det med folk som alltid måste prata om sig själva i andras statusar? Om någon berättar att de är på månen, så måste personerna skriva att de varit där eller ska dit. Såklart man kan skriva det och man kan både be om tips på exempelvis restaurang eller ge det, men måste det vara varenda gång? Om någon skriver att de städar, så svarar personerna vad de gör eller ska göra, men gör inga egna statusar om det. Sen har vi det folket som förstör någons status genom att börja prata om något helt annat, inte fattar skämtet/ironin eller skämtar i en seriös status. Ingen fingertoppskänsla helt enkelt. Jag har braiga kommenterare, men man ser ju många skräckexempel.

Igår morse samlades vi utanför Jennie-boss parkering. Vi var tio stycken som överraskade henne och åt frukost och drack bubbel. Ja, de andra drack bubbel. Jag drack alkoholfritt och kaffe, för jag var tvungen att rusa vid halv tio. Jag skulle nämligen ha en möhippa i butiken före öppningsdags. Där var de tio tjejer som hade kidnappat den blivande bruden. Klockan tolv öppnade jag butiken som vanlig. Vid två så kom Skatan in med två stycken rabarberpajer till mig. Satan i gatan så gott det var och som jag njöt. Eftersom jag hade två stycken homeparty på fredagkvällen och inte hade tagit av mig skorna på något av dem, så skrek mina tår av både ilska och smärta. Jag var även trött som ett as och var lycklig när klockan var tre och jag kunde låsa dörren. Jag räknade kassan, släckte, larmade och precis när jag skulle gå så kom det ett par och ville såååå gärna in och handla en sak. Eftersom jag själv uppskattar det där lilla extra, så larmade jag av och lät dem komma in. De handlade sin vara och vi alla tre var nöjda. På kvällen grät jag nästan av lycka för att jag fick klä av mig, ta täcket med i soffan och burra ner mig i den. Sov, tittade tv, sov och sov. Sträckan från soffan till sängen vid tio-tiden var flera mil.

Jag är så lyckligt lottad. Inte för att jag får massa grejer, det är inte det jag menar. Jag menar att mina vänner jag har runt omkring mig visar att de tänker på mig, vilket betyder så himla mycket. Själv är jag så sjukt dålig på att visa detsamma. Jag tänker många gånger att jag ska göra något, men kommer inte till skott och vi vet ju att det ÄR ju inte alls tanken som räknas. Det är bullshit liksom. Iaf. För ett tag sedan så kom en kompis med fika. Bara sådär. För ett tag sedan så fick jag avi från posten. Det var ett smockfullt paket med massa härliga grejer. För ett tag sedan så fick jag veta vad jag ska få i fölsepresent i sommar, som ska nyttjas i november. För ett tag sedan så fick jag kusinens poncho som hon bara slet av sig och gav mig. Lite då och då får jag små saker och söta lappar av min chef. Asså jag blir så glad för allt. Det är säärlek. Särlek, särlek och mera särlek.

Ungefär så många gånger har jag sett att busschaufförer dissar folk som springer för att komma med. Jag hade inte sagt något om de varit tjugo meter ifrån, men när de är en meter ifrån och vissa till och med knackar på dörren och idioten till chaufför skiter i dem. Då fattar jag att de skriker f-ordet efter bussen. Som sagt, det är inte två-tre gånger jag uppfattat detta. Så j-a dålig stil. Jag tror och hoppas på karma.

Igår var Jennie-boss här på taco och vin. Vi satt på ballan och drack vin. Vi tryckte i oss tacos. Vi var trötta. Vi var mesiga. Vi får ta röj annan gång. Typ om dryga två veckor, på hennes bröllop. Iaf jag, som inte har vit klänning och ska vara pigg på bröllopsnatten. Nu blev jag påmind igen om att jag måste hitta en ovit klänning. Ååååhh....

Pridestyrelsen har haft möte. Vi bestämde massa braiga punkter. Bland annat ang Pride-partyt på kvällen. Känns bra. Under tiden åt vi tårta. 

Jennie-boss fick sin nya skylt.

Det finns de som inte tror jag provkör dildosar på jobbet. Tji får de ;-)

Sådär ja, nu måste någon ha fått en intressepil i ögat.

Familjer sitter hemma och myser på fredagar och lördagar. De kollar Lets dance. Sedan så kollar de Gladiatorerna och Fångarna på fortet. De sista två programmen sänds i olika konstellationer. Det är med kändisar, både på längden och tvären. Styrka, slåss och hota. År ut och år in. Sedan så kommer det ett program med kändisarnas barn där det ska vara mjukt och med härlig gemenskap. Lets Dance Junior. Där det visas hur man kan hålla i varandra utan att brotta ner den andra. Där det kan ses att det är coolt att dansa. Där de håller varandra i händerna utan att dö ihjäl sig av pinsamhet. Där det finns chans att man kan få sina ongar att också vilja lära sig dansa. DÅ ska det inte sändas på tv. Nä, då ska det bara gå på tv-play. Hur sjukt och tröttsamt är inte det då?!
Mina ongar tyckte som små att de andra var barnsliga eftersom de tyckte det var jobbigt att hålla tjejer i hand. De fattade inte grejen med fnitter och tjejbaciller. De andra vågade inte vara nära tjejerna om de inte fick jaga eller slå dem. Det är ju tufft och coolt och så ska det vara. Eller?