I lördags så bestämde jag mig för att vara hemma. Inte ens de kända sju vilda hästarna kunde få ut mig på stan. Jag griljerade skinkan, fixade grönkålen och gjorde en janson. Hade det riktigt mysigt. På söndagen fick jag rapport att det hade varit nästan folktomt på stan. De som var där var iaf inget att ha och dansgolvet på Foxen hade varit tomt. Kändes gött att veta att jag inget missade liksom.

Fast åå vad tråkigt det är att vara själv över julen. Inga hemmaboende barn och ingen man som tycker att jag pyntar fint. Ingen att mysa med under julefilten. Missförstå mig inte nu. Jag gnäller inte över att jag är singel, för jag trivs ganska bra med mitt singelliv. Verkligen. Speciellt då jag hör/ser par som jämt ska tjafsa. Det är tuttinutt-bilder både här och där, men så fort alkoholen kommer in, så bråkas det. Då tänker jag alltid "halleluja för mitt självliv" Jag tror inte ens att jag är gjord för att leva med någon. Verkligen igen. Jag är i stort behov av egentid och jag kan vara ganska ego. Så den man jag k a n s k e träffar får vara skitstark i sig själv, för att orka med mig. Men iaf. Tillbaka till julen. Jag har satt upp t r e stycken små tomtar. Jag fick nämligen upp tre adventlådor från källaren och den riktiga jullådan är kvar där nere. Orka liksom. Alltså, för att ni ska fatta mitt svammel. Advent är vitt och guld för mig och jul är röttrött. Ja det stämmer, jag har tre adventslådor, till Pontans fasa eftersom det är han som släpar upp dem åt mig. Så jag bestämde mig igår. Nästa jul ska jag pynta sönder mig. Jösses Amalia vad jag ska pynta rött då. Nu finns det inte så mycket rött där hemma. Inte mer än kulorna i vardagsrumsfönstret, mina naglar och mina ihopbitna läppar. De är ihopbitna för att jag inte köpt många klappar detta år. Vi bestämde att vi inte skulle göra det och jag har verkligen hållt det löftet. Såå skittråkigt, men tvunget. Dessutom är Pontan i Thailandet över både jul,nyår och 13-helgen. Både storebror och jag sade att detta är fanimej sista julen på ett tag som han åker bort. Basta!

Annika och jag dejtade på Kärven igår. Asså, det är ett riktigt mysigt och personligt ställe. Anders hade ett ruskigt gott vin. Visst är det två knäppa ord att sätta ihop? Nästan som "fruktansvärt bra" Iaf. Vi hade mysiga och roliga timmar innan vi gick bort till Hk för att lyssna på trubaduren. Vi förstod snabbt att hans kunskap på att spela "uppåt-låtar" var otroligt låg. Han kunde e n Elvislåt och den var lugn. Vi tog iaf varsit glas dricka och varsin shot innan vi gick bort till Foxen. Satan i gatan, så mycket folk där var. Dansgolvet var knökfullt och där var riktigt högt tempo. Tyvärr så orkar jag inte lika mycket som förr. Det är bara att inse fakta och inte bruka våld på min kropp. Så jag var hemma vid halv två och somnade direkt. I vanlig ordning så vaknade jag klockan sju i morse, men lyckades somna om till halv tio. Idag ska jag ha en mys och pysseldag hemma i den lugna vrån. Bland annat ska jag griljera skinkan. Skinkmacka med Halmstadsenap. Jo jag tackar.

Snart är det slut på julmyset på jobbet och hemma, för ikväll ska kärringen ut på stan. Jag har inte varit ute en fredag på hela december och det känns konstigt. Då är det mycket folk som inte brukar vara ute i vanliga fall, men passar på efter jobbets julbord. Så tjoho och ha en bra fredag med er.

Jag hittade gamla buggtävlingsklipp på youtube och fastnade vid dem. Tyvärr finns det inget från min tid. Fanns det datorer då förresten? Fanns det tv? Fanns det guldnougat? Jag började på gammeldans när jag var tolv år för att mamma tvingade mig. Hon ville gå ner i vikt och ville ha sällskap. Efter en termin slutade hon och jag gick över till mogendans och bugg. Var i parken och Galejan varje fredag, lördag och söndag. Vakterna visste hur gammal jag var, men släppte ändå in mig. Jag var ju där för att dansa med gubbarna liksom. Åren gick och vi var ett gäng som åkte runt och dansade på olika ställen. Bland annat på Ölands dansvecka. En vardagkväll så ringde min telefon och det var en tränare i Falkenberg som undrade om jag ville börja tävla. Jag sade att hon troligen fått fel nummer, men hon berättade att hon hade sett mig dansa och de skulle bilda en dubbelbuggstrio och behövde en tjej. Det var paret som vunnit SM strax innan som nu behövde denna konstellationen till lag-SM. Jag sa då att hon v e r k l i g e n hade fått fel nummer. Hon gjorde mig iaf nyfiken och när jag funderat så bestämde jag mig för att prova. Vi provade och det kändes bra. Dock så blev det inget lag-sm det året, men det var på det viset jag kom in på tävlingsdans.  Året efter, 1986 så kom jag och min nya partner 12:a av nästan 200 par på SM. Tobias var då fyra år och flängde med runt på olika tävlingar. Jag satte honom i barndans, men efter en gång så vägrade han gå dit och klappa takt och stampa fot. Genom åren så tjatade, tjatade och tjatade jag förgäves på honom att han skulle börja dansa. Tills han skulle spara pengar och jag såg min chans att muta ongen ”En termin är lika med X antal kronor och tycker du inte om det, så ska jag aldrig mera tjata” Som tur var så slapp jag, för han fastnade och sitter fast än idag, tjugofyra år senare. Med Pontan tänkte jag inte göra samma misstag och tjata, så han fick bara hänga med då storebror tävlade. En kväll hittade jag honom gråtandes utanför träningslokalen och fick då frågan varför h a n aldrig fick börja dansa för. Jag sade direkt till tränarna att jag skiter i om ni har en åldersgräns, för ongen ska börja träna NU liksom. Denna chans tänkte inte jag missa och det var för snart tjugo år sedan.

Jösses, som dansen har utvecklats. Både dans och kläder har förändrats.

Filmen är från 1993 och då hade jag slutat tävla. Men man ser att det som gäller är snurr, tramp, snurr och mera tramp. Jag minns att vår tränare lurade oss på tempot i flera veckor före SM. Vi kämpade som djur för att orka/hinna med i sm-tempot och det visade sig sedan att hon "kört oss" i högre tempo än vad vi skulle tävla i. Bra taktik där, eftersom vi då inte längre var så skrämda.

Idag är det mera "sensuellt" och mera showtänk i dansen. Det är inte heller lika viktigt att killen för tjejen på den raka linjen. På både gott och ont att det utvecklats. Speciellt gott angående kläderna. Här är bägge mina söner på Julshowen 2012.

Kuriosa: Caline, som Pontan dansar med, matade jag med sylt på lillfingret då hon var två veckor gammal: Lilly, som Tobias dansar med, delade Pontan spjälsäng med under många middagslurar.

Jag har aldrig varit en föreningsmänniska och ännu mindre velat sitta vid det runda bordet. Men oj vad glad jag är för att jag förde in mina ongar i dansens värld.

Glad och sjukt stolt.

Det undrar Camilla B som gjort en film. Så himla bra. Vi som inte ska vara mammalediga, inte ska vabba, inte ska ut och se världen, inte har svårt med tider och vi som är erfarna, vi borde ju vara attraktiva på marknaden. Kan man tycka. Men så är det tyvärr inte.

Kolla in Josse. Hon är så snygg så jag kan bara smacka med tungan i gommen som en gammal kärring. Pontan sa att hon var löjligt snygg och Tobias sa att hon var sig lik. Jag är mest mållös. Dessutom har det lilla kräket skitsnygg kropp också. När Gud delade ut snygghet så stod hon verkligen först i kön. Nä, hon är inte otrevlig och kaxig. Tvärtom. Fy faen liksom.

Tobias tog massa foto både bakom och framför scenen då Laxbuggarna hade sin årliga julshow. Han tog massa bilder som de anhöriga inte själva kunde ta. Jag har alltid sagt att det spelar ingen roll vilken aktivitet ongar har, bara de h a r någon. Fast att dans är den aktivitet/idrott som de har störst nytta av utanför träning och tävling. Kan du dansa, så är du alltid poppis. Kan du dansa och är kille, så är du ännu mer poppis. Oavsett om det är 20, 30, 40, 50-årsfest eller bröllop, så har du nytta av dina danskunskaper. Sedan är dansande ongar mer social än andra ongar. Det har vi fått bevisat för oss om och om igen. Man kan komma på ganska snabbt om en onge är dansare eller inte under en sammankomst eller middag. De tar för sig på ett annat sätt. De är socialare med vuxna på ett annat sätt. Det kan vara lite krångligt för en dansare att träffa någon som inte dansar, för då kommer ofta svartsjukan in. Dansare suddar ut de två könen på ett mjukt sätt och får inga kill/tjejbaciller som små. De byter oftast om i samma omklädningsrum på tävlingar. De stora tar alltid hand om och uppfostrar de små. De små har alltid förebilder att se upp till. Dans är med andra ord en fantastisk aktivitet/idrott att börja med som barn/ungdom.

Tobias har satt ihop bilderna till en film. Sätt er ner och njut.

i helgen firade Pontan och Felicia att de varit tillsammans i ett år. Jag minns hans ord för några år sedan "mamma, där går din blivande svärdotter. Hon ska bara få växa till sig lite" Då skrattade jag. Det gör jag idag med. Jag skrattar av glädje för deras skull.