Så lättskrämd är jag. Mina ongar har alltid vetat om det så de har jämt "tjoat" i dörren innan de klivit in i sitt eget hem. Stefan har fortfarande inte vant sig vid mina hopp. För hoppar det gör jag. Hoppar och skriker.  När han i flera timmar jobbat i "Lillans" rum och jag hört honom hamra och väsnas, så väntar jag mig inte alls att han plötsligt ska stå jämte mig där jag sitter i soffan. Tur att min mobil landade i soffan då jag skickade iväg den i ren rädsla. Himla tur.