2009

Idag är det nio år sedan mamma dog. Det händer fortfarande att jag vill ringa henne och berätta roliga saker. Jag är så glad för att jag inte glömt hennes röst, tonfall och hennes pussar och kramar. Jag gråter fortfarande och saknaden är stor.
Åh, vad jag vill vara liten ibland och bli ompysslad av mamma som älskade mig så kravlöst.
Jag vill att sönerna ska få ha sin mormor som skämde bort dem. Det är inte rättvist att en pigg och levnadsglad kvinna ska få cancerbesked och 36 dagar senare somna in, endast 61 år gammal. Men jag är tacksam för att vi fick tid att säga farväl och tala om hur mycket vi älskade varandra.

Idag är det tio år sedan mamma dog. En helvetesdag för mig. Ja inte bara idag utan de sista dagarna har varit jobbiga. Det är samma känslor varje år.Det finns inga dagar som jag önskar mig ett syskon så mycket som just dessa. För jag kan inte kräva av min omgivning att de ska tänka på när dagarna närmar sig, att jag då vill att de ska finnas för mig extra mycket, att de ska se att jag har ett leende som är glatt men inte når mina ögon, att jag svarar "jo tack det är bra" när det inte alls är så.
Tack Roger, för att du frågade och visste! Jag känner mig liten och svag och saker som jag tycker är jobbiga i vanliga fall blir skit-as-jobbiga dessa dagar. Tack Sus för att du lyssnade igårkväll. Jag kände mig mindre ensam den stunden. Jag gråter och snörvlar och tänker på mamma. Tio år! Tio år av enorm saknad. Sorgen blir mildare för varje år men dessa dagar känner jag mig som jag gjorde då hon nyligen dött. Även detta år har jag velat ringa henne och berätta saker som skulle fått henne att vara superstolt över sina barnbarn. Detta året skulle min älskade mamma fyllt 71 år. Jag vill ge henne blommor. Styvmorsvioler som hon gillade vill jag ge henne. Jag vill att det ska vara sommar och att jag får ge henne en bukett. På hennes födelsedag, inte på hennes dödsdag.