Imorgon är det min mammadag. Då är det 27 år sedan jag födde Pontan. Tjugosju år. Fatta liksom. Jag fes ut honom, målade naglarna och drog sedan på party. Eller inte. Eftersom jag blev igångsatt med Tobias, så hade jag bestämt mig för att inte åka upp förrän huvudet hängde utanför denna gång. Typ. Jag skulle sitta i bubbelpool och sedan skulle jag föda stående. En bra plan. Den gick sådär. Pontans pappa och min kompis hotade med att bära ut mig i bilen då det var en minut mellan värkarna. Till slut gav jag med mig och när vi kom upp till förlossningen mitt i natten, så avtog de såklart och hamnade på sju minuter emellan.

Allting flöt på. Bubbelpoolen var på lagning, riskudden tog de ifrån mig eftersom jag bet i den och när de frågade om jag skulle ställa mig upp och föda stående, så bad jag dem fara åt helvete. När Pontan kom ut 08.00, så kissade han direkt. En stråle som hamnade i hans egen mun.

Jag blir förundrad varje gång jag ser kvinnor som är allerta och raska direkt efter förlossningen. De ler och de kollar in underverket. De är pigga eftersom de endast haft ett litet Kittyplåster på insidan av låret som bedövning. Jag bad att få allt de hade och gärna grannsjukhusets medel också. Hade de sagt till mig att det blev en hundvalp, så hade jag troligen blivit lika glad, bara det var över.

I tre dagar velade vi angående hans namn och eftersom han inte var det vackraste barn jag sett, så kallade jag honom Alien. Brett mellan ögonen, platt näsa, utstående öron och liten mun. Japp, en alien. Självklart ordnade han till sig efter tre-fyra dagar och blev fantastisk, underbar och otroligt söt.

Han är en äkta Vädur och har alltid strävat framåt och uppåt. Som liten började han med att klättra i trädtopparna och man kan se att han även som vuxen har sina mål och jobbar sig ditåt. Så länge han tycker det är roligt, för plötsligt tröttnar han och vill ha annat mål. Ibland har det varit svårt att hänga med i antingen det snabba tempot, eller det sjukt sega. Min älskade mini-svullo, mini-buddha som sprängde varenda kurva som bebis. Idag spränger han mest hjärtan, på ett positivt sätt. Jag har uppfostrat honom själv och jag ligger som jag bäddat. Himla gött liksom och jag är sjukt stolt över lilleman. Lavvar honom ända till himlen.

Så grattis till mig som burit honom i nio månader, uppfostrat honom till en ordentlig onge och får äran att kallas hans "älskade mamsen"