Jag trivs skitbra i mitt lila hår. Jag tycker jag får blåare ögon, fast de är väldigt blåa i sig. Jag tycker det är skönt att slippa det tråkiga svarta som jag haft i hundrafemtio år. Jag tycker svarta kläder blir roligare att bära. Det är sjukt många som kommer fram och ger mig komplimanger. Folk jag aldrig sett och det är väldigt blandade åldrar. Igår var det sex stycken som kom fram och sa positiva saker om mitt hår. Go egoboost! Det finns de som tittar skeptiskt eller blir fulla i skratt när de ser mitt hår. Skönt att smaken är olika tänker jag då. I fredags em mötte jag ett par i 55+ på Storgatan. De var troligen från Hylte. När vi gick jämsides så sa hon till sin man "Det var det värsta jag sett" Jag började gapflabba och hon blev nog lite snopen. Hade jag funnit mig så hade jag gratulerat henne och hennes liv. Har man inte sett värre saker, så ska man vara glad. Att det sedan var otroligt oförskämt att bete sig så, är en annan sak. Självklart är det de bland mina vänner som inte gillar min färg, fast inget säger. Det är de som kommer sedan när jag är svarthårig igen och säger "jag gillade inte det lila" Nähä, den infon vet jag inte vart jag ska stoppa nu. För fem år sedan hade jag inte färgat håret lila. Vad ska folk i lilla Halmstad tycka/säga liksom? Det är ju ok när en tjugoårig tjej gör det, men en kärring på snart föörtitretton! Nej minsann. Vem tror hon att hon är? Jag vet vem jag är. Jag är en kvinna som med åldern lärt mig att skita i vad en del säger. Skita i om det pratas bakom min rygg. Jag har fått höra i hela mitt liv att jag är färgstark som person, så då kan jag ju även vara det i mitt yttre tänker jag. Nu tänker jag att jag måste ringa och beställa mer hårfärg, för det är inte bara att luta sig tillbaka då man har färgat håret i stark färg. Nope. Fast ska man vara fin, får man dricka vin.

Igår skulle jag ha kul på en-fira-livet-fest. Planen var att först dricka några drinkar tillsammans med tilltugg och goa brudar hemma hos Nette. Sedan ta oss till stan och äta där Nette bokat bord. Jag hade sett fram emot denna kväll. Vi skulle fira att Nettes röntgenbilder såg ganska bra ut. Att cancerhelvetet inte ökat. Att hon ska få vila ett tag från den jävla skitmedicinen. Ni vet att man får svära hur mycket man vill när man pratar om cancer va?! Iaf, så blev det inte för tant. Hon fick ligga i soffan istället med sin onda svanskota. Hon får kanske ta tag i den och boka tid hos läkaren. Så får det nog bli.

Idag har jag legat på stranden tillsammans med Marie, Marie och Stig. Borde kanske smörjt ansiktet. Borde verkligen gjort det och vet vad Nonne kommer säga till mig. Hon blir inte glad på mig. Jag är inte glad på mig för att jag solar ryggen för lite. Fatta hur tråkigt det är att sola ryggen. Ligga på mage är skitjobbigt. Det är ju inte direkt gropar man gräver nu för tiden. Det är mer rännor liksom. Stå upp och sola är aptrist. Så skenbenen är bruna och vaderna är...sådär bruna. Snyggt som attans. Eller inte.
I morgon ska det shoppas. Jag älskar att shoppa. Jag borde älska att städa bilen och putsa fönster. Synd att jag älskar fel saker.

Igår dejtade Linda och jag på restaurang Norre Port i väntan på studenttåget. Vi satt i solen, njöt av iskall rosé, mat och tittade på folk. Det är alltid skitroligt att titta på folk. När tåget kom så ställde vi oss upp och jag stod redo med mina vattenflaskor som jag hängt i rosa snöre. Vattenflaskor? Ja, otroligt uppskattade efter att ha druckit söt skumpa och öl sedan klockan skittidigt och dansat omkring i gassande sol. Jag hade sex stycken att dela ut till och jag hittade alla mina sex studenter. När tåget var förbi, så gick vi bort till Hk och satte oss på framsidan. Där satt jag tills ongarna kom och hämtade mig och det var dags att åka ut och fira Emelie.

Första gången vi träffade Mickes nya man Håkan. Skittrevlig och mysig. Fast tyvärr så simmade han ur bild.

Där var mycket folk och hon fick många presenter. Uppskattade dem alla med riktig glädje.

Sedan åkte vi hem till Felicia för att fira henne. Även där var det många och trevliga människor.

Pontan gav henne inte bara ett Efva Attlingarmband, utan även ett fint tal. Ett tal om deras band som ska hålla nu när hon ska åka till Köpenhamn och plugga i ett år. Mångas ögon som tårades där minsann.

Vi gav henne bland annat ett inramat foto som Tobias tog på baldagen. Hon är så fin ongen. Inte svårt att få henne snygg på en bild liksom.

[Bild]

Vid ettiden drog ungdomarna ut på stan och tant tog en taxi hem. Väl hemma så inser jag att jag har dragit bort fel nyckel ur den stora knippan och är alltså utelåst. Ringer efter ny taxi, ringer Pontan som är på "Morfars" Åker till lilla torg, möter upp Pontan och får hans hemnyckel. Åker och hämtar min extranyckel i hans lägenhet, för att sedan åka hem igen. 13 minuter och 200 kronor fattigare, så är jag hemma och tvättar av sminket. Somnar trots den värkande svanskotan. Förbaskade svanskota.

Nu har Kimsan satt igång och målat första ljus rosa lagret. På vadå? Jo, på Ölands tema 2014. Ni kan leta upp sökrutan lite längre ner på vänster sida och skriva in #öland2014. Då får ni hela historien i ett inlägg, vilket ni bör ha om ni ska följa kärringen med söner på årets ölandsvecka om ett tag. Skåpbilen ska få jobba.

Monstret Eklund som bl a mördade Engla har blivit misshandlad av några medfångar. Tyvärr skadades han inte värre än att han kunde lämna sjukhuset och åka tillbaka till sin cell samma dag. Attans med. Fast det finns ju en morgondag...

Vi pratade idag om vilka slavar vi är angående våra mobiler. Om jag råkar köra hemifrån utan mobil, så m å s t e jag vända hem och hämta den. Sjukt men sant. Jag brukar ha mobilen i min bh. Lättåtkomlig och jag missar sällan ett samtal. Hepp! Idag gjorde jag inte det och när jag tog upp den så hade jag några sms.

När jag nästa gång plockade upp den, så hade det hänt grejor igen.

Kanske operera in mobilen som ett chips i handen?

När jag skulle hem, så blev jag sugen på en glass och ni som känner mig, vet hur sällan det sker liksom.

Sedan puckstång kostade åttio öre, har jag inte ätit många glassar. Någon igloo och någon GB sandwich har jag kanske tuggat i mig.
Tur jag inte har koll på mängden choklad i mitt liv. Himla tur.

Jag är skitdålig på att leva i nuet. Jag ser hela tiden framåt och avundas dem som kan leva precis här och nu. I denna exakta stund. Nu längtar jag till helgen, sedan längtar jag till midsommar. Efter det längtar jag till vecka 27 och sedan till vecka 29 och sedan till...ja ni hör ju. Jag är hopplös.

Fast jag hoppar inte så skitmycket just nu. Jag har nämligen riktigt ont i svanskotan. Jag googlade på det och blev skitstressad. Nu måste jag hinna dricka upp allt mitt vin, innan jag är över. Borde gå till läkare bara för att kunna ta bort misstanken om cysta. Ja det borde jag.

Jag borde även städa där hemma. Tänk vad bra jag blivit på att inte städa. Känns kluvet. En del av mig tycker det är skönt att skita i städet och den andra delen vill jag ska skärpa mig. Men jag tänker faen inte skärpa mig. Nää...

Jag har campat själv och jag har klarat det själv. Idag packade jag ner allting. Jag fick hjälp med att dra ur tältet ur skenan och vika ihop det, men det vet jag väldigt många andra som också får hjälp med. Så det så. Jag kan själv. Det firade jag med att ligga på stranden i Laxvik med Kalle och Karin. Väl hemma framåt kvällen så var Zambo som vanligt kylig mot mig för att jag dissat honom i flera dagar. Visst, han njuter av att Caroline bor här och sällskapar honom, men han ska ändå straffa mig och morrhåren pekar neråt. Jag har väntat på att klockan ska bli "sova" och nu är den slagen. Natti på er.