Igår hade jag flera anfall i magen som gjorde att jag tappade andan och kallsvettades. Eftersom jag trodde att det berodde på för mycket panodilätande pga halsont och feber, så ringde jag sjukvårdsupplysningenför att kolla. Jag ville veta vad plan B var om jag inte kunde äta panodil. Efter tolv minuters samtal och massa frågor, så hade jag fortfarande inte fått något svar. Nästa gång jag undrar så ska jag googla själv på det, för då får jag nog mer uttömmande svar. Suck. Tobias hade novalucod hemma och det hjälper. Håll tummen för mig. Inte för att jag dricker mycket kaffe annars, men nu får jag dra ner på det ändå. Dessutom ska jag få hjärnan att sluta jobba så mycket. Jaha, tänker ni, jobbar den överhuvudtaget där inne? Ja, inte på matematik eftersom jag lider av dyskalkyli, men jag är himla stolt att jag lärt mig räkna procent med miniräknare. Sedär, nu fick jag in det med. Hepp liksom. Nu ska jag knapra lite piller. Hur många procent jag har kvar, har jag inte en susning om. Däremot vet jag att det finns platser kvar på kundkvällen på Lustgården ikväll. Så vill ni shoppa till extra bra priser så kom. Ni får en del procent billigare :-)

Igårkväll var vi många många som deltog i en minnesstunden för Kim. Hela salen var knökfull av människor som ville hedra honom. Det var bildspel på stor skärm med fina bilder av honom. Familjen höll tal och det spelades musik. Vi träffade människor vi inte sett på många flera år och hade det varit vid annat tillfälle, så hade vi skrattat och haft roligt åt massa minnen. Livet är så j-a orättvist. Det finns många människor på flera servicehem som suckar över att de vaknar upp till ännu en dag, eftersom de känner att de levt klart sina liv. Då ska inte Kim ramla ihop på sitt älskade dansgolv, endast 53 år gammal. Orättvist! Han hann iaf få veta att han ska bli morfar. Skönt för Kathleen, att hon fick berättat det. Ännu en gång tar ett liv ett annat liv, men frågan kvarstår. Varför??