I lördags på halloweenfesten så gästspelade Jonas Snäckmark på scen. Han både sjöng och spelade trummor. Skitbra var han tycker jag. Jag såg morsan stå strax bredvid mig, framme vid scenen. Diggade som attans och jag blev alldeles gråtig. För jag kunde både känna och se hur stolt hon var. Det lös verkligen om henne. Lika stolt som jag är när mina söner tävlingsdansar. Jag älskar mammastoltning. Nytt ord där, men ni vet ju vad jag menar. Jag kan även komparera vår känsla: Stolt, stoltare och stoltast. Japp.