"Det är den gamla och äldsta vänskapen som är bäst" Det håller inte jag med om. Bara för att man varit bästisar i sjuttio år, så kan ju den vänskapen dala. Jag menar att vi går åt olika håll i livet och med det får nya glasögon med jämna mellanrum. Om den ena hamnar i massa olika rum och får nya intryck, kunskaper och värderingar och den andra mest nöjer sig med ett rum för att den har en skön soffa, ja då händer det ju att tunga gemensamma punkter suddas ut.
"Man behöver inte höras av på väldigt lång tid och ändå vara de bästaste vännerna" Det håller jag inte heller med om. Jag tycker att vänskap får man jobba på, precis som med en kärleksrelation. Dessutom är det viktigt att det går åt bägge hållen. Det är inte alltid den ena som ska höra av sig, fixa, greja och bjuda. Det måste ansträngas från bägge håll. Annars är det en beige vänskap tycker jag.
"Jag har skitmånga vänner" Det tror inte jag på. Jag tycker det är stor skillnad på vänner, kompisar och bekantar. Vänner för mig är de jag kan sitta i soffan och prata om allt med, eller inte prata alls, kissa på mig av skratt med, råka rapa eller fisa inför utan att bli dömd och visa mitt innersta jag för. Kompisar är de jag träffar för att fika, festa och ha roligt med. Bekantar är dem jag stannar och pratar väder med, dem jag inte vet deras favoritfärg eller knappt vet vart de bor.
Jag har ett fåtal vänner. Jag har sketamånga kompisar och även asmånga bekantar. Jag har några omkring mig som ser när mina ögon inte ler, fastän munnen gör det. Jag har några omkring mig som skulle släppa allt de har i händerna för min skull. Jag är väldigt rik.