Pontan och den gamla micron är jämngamla. Faktiskt så tror jag att micron vinner med några månader. De har följt varandra i alla år. Micron har stått ut med Pontans tuschpennor som han använde och ritade på luckan då han var tre år och hans hårda sätt av luckstängning då han haft bråttom. Nu har Pontan med varsam hand burit ner den i källaren i väntan på den sista färden till tippen. In har istället en ny kommit. Den fanns varken i brunt eller beige, så jag tvingades ta en rosa. Synd, himla synd.

Min kärdotter Nippis är i Karibien som reseledare nu. Hur många blir utvalda till det stället?! Jag är så sjukt stolt över henne, fast det kan vi ta i ett annat inlägg. Iaf. Vår humor är att skrämmas. Hon har skrämt mer än skiten ur mig miljarder gånger och jag blir lika skitförbannad varje gång eftersom jag är så lättskrämd. Kolla in filmen när hon ska skrämma sin kollega. Kolla in hennes blick precis före. Lyssna på hennes töntiga fråga om han blev rädd. Jag bara älskar henne. Nää, hon skriker inte fel, det ska vara Tallå.